Idrottspsykologi - få laget att flyga

Den enskilt största kicken jag upplevt som tränare för ett ungdomslag är när laget fullt ut svarar på ett pep-talk där man satsat fullt ut. Det är dock svårt, om inte omöjligt, att som coach gång efter annan uppnå den känsla som jag nu försöker beskriva. Därför valde jag att endast gå all-in i matcher som verkligen var betydelsefulla. Det rörde sej om turneringar där vi spelat om finalplatser, seriefinaler mot Hästö och på stranden i Åhus när vi under 10 minuter skulle plocka fram det mesta vi hade.

Jag är säker på att många ungdomsledare fått uppleva samma känsla som jag nedan kommer att försöka återge, men lika säkert inte alla.
Mina tre absoluta höjdpunkter vad gäller att genom pep-talk plocka fram 100% av laget är

- Hallbybollen 2009, när Flickor 93 gick obesegrade genom turneringen efter full tid, men där vi förlorade finalen i förlängning
- Steg 4 i SM med Flickor 93 år 2010, när vi på hemmaplan försökte kvalificera oss till Steg 5.
- I Rödspätte Cup år 2009 när jag fick erbjudandet att coacha Pojkar 90.

I Hallbybollen 2009 mötte vi såväl i kvarts- som semi- och final lag som vi normalt inte skulle rå på.
Men vi byggde under turneringen upp en tro på oss själva som var elektriskt laddad.  Känslan att se in i ögonen på 14 tjejer, där inga ord behövde uttalas, inga knuffar utdelas, endast ögonkontakten förmedlade en tro, en vilja och en beslutsamhet som var fantastisk. Det var en känsla som gav mej gåshud. Jag visste redan i omklädningsrummet inför semifinalen, på den responsen tjejerna gav, att vi går hela vägen.

Inför SM Steg 4 i Växjö var vi ordentligt nederlagstippade. Vi skulle bl.a. möta Lundagård som hade två lag, födda 93 och födda 94, som vi aldrig tidigare hade vunnit över. Inför SM spelet i Växjö hade de valt att mixa dessa båda lag och mönstra starkast möjliga mix. Vi skulle möta Backa, Sveriges klart bästa 94-lag och ett par andra topprankade lag. Jag har under mina år som ungdomsledare inte någon annan gång lagt så mycket tid på ett enskilt moment som jag då gjorde på just att bygga upp tron och självförtroendet på enskilda spelare samt på kollektivet. Detta samtidigt som jag inte fick bygga upp någon form av press på laget. Det var fortfarande "Vi ska göra vårt bästa, alla som ser på ska se ett gäng fighters som inte slutar krigar från efter slutsignalen. Sen får vi ser hur långt det räcker".  Även om vi föll på målsnöret så hade jag en oerhörd känsla av stolthet, maximal utdelning och glädje. Känslan var så stark att det inte gick att hålla tillbaka tårarna när allt var över.

Den sista enskilda händelsen var när jag fick möjlighet att coacha Pojkar 90 i Fredrikshamn under en Rödspätte turnering. De kom dit efter en säsong där kemin med dåvarande tränaren och coachen inte varit 100%ig. Lite märkta av stukat självförtroende och därför osäkra på sin status. Det sa klick direkt. Jag föll pladask för viljan, lagsammanhållningen, kunnandet och inställningen. De gav tillbaka med bra respons på mitt sätt att leda laget. Inför och under samtliga matcher hade vi en ömsesidig respekt och en vilja att samtliga dra åt samma håll. Laget gjorde en mycket bra turnering, och även om vi aldrig nådde A-slutspel fick laget stor respekt av motståndare och åkte säkert tillbaka till Sverige med förnyad energi för handbollen.

Just möjligheten att kunna påverka lagets prestation genom pep-talk och genom att bygga självförtroende är kanske den största kicken man kan uppleva som coach.
För att uppnå den önskade effekten med pep-talk har jag använt mej av ett par ledord.
Trovärdighet - Om du inte tror själv så tror inte laget
Välj tillfälle med omsorg
Förbered och förnya budskap