Kanske är det inte jag som ska svara på frågan. De som bäst kan svara på detta borde vara Emmy och Anna, mina två juveler. Men, jag har i alla fall en åsikt, och den kommer jag nu att berätta.
Mina döttrar har fått leva med mej som tränare och coach under alla år de spelat handboll.
Först två år efter att tjejerna tog steget till seniorhandboll valde jag att stiga åt sidan. Fram tills dess har vi kamperat ihop i vått och torrt. Tre-fyra träningar i veckan, seriematcher, SM-spel samt ytterligare minst tre turneringar om året. Och faktum är att vi haft ytterst få friktioner.
Totalt sätt tycker jag alltså det fungerat riktigt bra. Det har till och med ofta varit tillfällen då de båda frågat om vi inte kunde åka ner till hallen och köra individuell teknikträning tillsammans, utöver inplanerade träningar.
Men visst, jag kan samtidigt känna att med facit på hand skulle det varit bättre att släppa taget om ledarrollen i samband med att ungdomstiden var över, dvs två år tidigare än vad nu blev fallet.
Idag njuter jag dock i fulla drag av att bara vara "expert" på läktaren.
De reflektioner jag tar med mej efter min tid som tränare för mina döttrar är
- Favorisering av sina egna. I mitt fall har detta ej känts som ett problem. Visserligen har jag haft en relativt enkel uppgift. Emmy har alltid tillhört en spelartyp som varit viktig för laget och som varit lite "unik" i sin position. Anna som under alla år varit 2 år yngre än sina lagkamrater, har hävdat sej väl i konkurrensen samtidigt som hon varit glad att bara få vara med de äldre. Men, visst har jag under mina år sett ledare till egna barn där förutsättningarna varit de motsatta. Andra ledare har tydligt favoriserat sina egna utan att kunna motivera detta. Men i de flesta fall är det faktiskt precis tvärtom, de egna tvingas "offras" när någon måste förfördelas. Och visst, det kan jag känna att även Anna och Emmy fått göra i vissa sammanhang.
- Aldrig FF. Mycket av fritiden för en idrottare kretar kring just idrottandet. Detta innebar för Emmy och Annas del att farsan alltid skulle med oavsett om det var träning, match eller turnering. Och det e klart, det kan inte alltid ha varit Halleluja. Förhoppningsvis har det dock funnits fördelar också.
- Vän med vänner. Som förälder har handbollstiden inneburit att jag inte bara varit tränare för Emmy och Anna, utan många av deras närmsta vänner. I många fall har dessa på sätt och vis utvecklats att även bli mina egna vänner, vänner som jag idag är mycket glad över.
- Möjligheten att vara tillsammans med sina "knåddar". En stor, stor fördel för egen del har varit att få vara med mina telningar så nära under hela uppväxttiden. Ibland kan jag till och med känna en viss tacksamhet mot andra föräldrar som lånat ut sina tjejer vid så många tillfällen. Detta är en starkt bidragande orsak till att jag verkligen rekommenderar alla yngre föräldrar att ta chansen att engagera er så länge möjligheten finns.
- Möjligheten att kombinera tid med barnen och egen träning. I många fall kan man faktiskt genom att vara aktiv under träningen även själv hålla sej hyfsat i form. Detta ger inte bara dej själv en välbehövlig motion. Det ger trovärdighet mot spelarna om man deltar i de delar som är ren fys- och konditionsträning.
- Ifrågasatt som tränare /ledare. De gånger man själv blivit ifrågasatt som tränare av någon anledning är aldrig kul. Men det som då känns svårast är hur ens egna blir inblandade i de diskussioner som då uppstår mellan spelare.
Hur hanteras då ledarens barn?
Inte kan väl spelarna inkludera mina egna i diskussioner som innebär att kritisera Pappa?
Eller
Visst måste de egna inkluderas i dessa diskussioner som en del i laget.
Kanske något att fundera på?
Rödspätte Cup 2011, Fredrikshamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar