Dreamteam 3 - Mittsexan - navet i anfallet

Efter en tids uppehåll i skrivandet återvänder jag idag till Håll i kulan och fortsättningen på laguttagningen av mitt eget Dreamteam. Hitintills har vi hittat rätt gällande målvakter och vänsterkantsspelare med en mix av gammalt vs. ungt, av lokal hemvävnad vs. internationell kompetens, av entusiasm vs teknisk färdighet.

Idag går vi in på den position jag i ungdomshandboll och även i lägre seniordivisioner oftast ser i stor omfattning outnyttjad. Detta trots att det kanske är den viktigaste positionen, rätt använd!!
Det är dessutom en position som antingen enbart används som hjälp för lagets skyttar eller enbart som ett rent inspelningsalternativ. Sällan ser man positionen utnyttjas i båda avseenden. Jag pratar givetvis om lagets linjespelare.

Valet av linjespelare till mitt Dreamteam baseras på följande färdigheter:
Min linjespelare kommer att ha en framträdande roll såväl bakåt som framåt.
Bakåt är den naturliga postionen en av rollerna i det centrala blocket. Här ska min mittsexa regera.
Detta innebär att man hörs mest, är tuffast och sätter nivån för övriga i laget. Jag ser gärna min mittsexa som dirigent och den spelare som genom sitt agerande och sin röst sätter respekt i motståndarna och samtidigt peppar upp resten av laget. Naturligt för mig är att mittsexan blir något av lagets lagkapten just i att leda trupperna i defensiven. Det behöver givetvis inte vara mittsexan som står för denna roll, men med tanke på att mittsexan även framåt får mest stryk och behöver vara stryktåligast så är detta en naturlig roll, samt en möjlighet att "ge igen".
En mittsexa som försynt spelar etta bakåt utan att bidra till den så viktiga energin platsar inte i min uppställning.

Framåt vill jag se en mittsexa med speluppfattning. Det innebär att spelaren har såväl blick för att genom spärrar kunna dela upp försvaret som att hjälpa niometersspelarna till avslut alternativt
inspel. Mycket av detta spel bygger på att mittsexan besitter en spelförståelse och lär sig känna sina niometersspelares styrkor och svagheter för att agera utifrån respektive spelares färdigheter.


En linjespelare ska även ha sugproppar i fingertopparna. För en linjespelare ska ursäkten att det var en dålig pass inte existera. De ska i princip fånga bollen oavsett hur illa passen än kan tänkas vara. Min linjespelare ska vidare alltid vara observant och redo på inspel, oavsett varifrån och när inspelet kommer. De linjespelare som dessutom klarar ta emot bollen med en hand, byta hand för att skjuta med andra handen - allt i ett och samma moment-  får givetvis en guldstjärna.

Jag sätter även stora förhoppningar på att min linjespelare håller en sådan fysik att de alltid säkerställer att vara uppe i anfallet första av alla spelare, och därmed förhindrar att man hamnar i andrafasen tillsammans med lagets niometersspelare.

I mitt dreamteam blir Heidi Löke en viktig kugge. Heidi som normalt ses i norska damlandslaget besitter alla de egenskaper jag ovan nämnt. Hon är ett föredöme för dagens yngre mittsexor och kan i de flesta avseenden föregå som referensobjekt för spelare med ambitioner att nå långt. Som reserv på linjen lyfter jag fram Anna Lagerkvist, en tjej född 1993 som idag spelar i Lugis damlag. Anna har jag följt sedan 8 år tillbaka, redan då såg man en blivande stjärna. Om något år är Anna absolut kandidat till Sveriges damlandslag.

My Dreamteam part 2 - Målvakten

Igår avhandlades de förväntningar som jag ställer på vänster- resp högerkanten för att de ska ta plats i mitt Dreamteam. Valet av spelare gick då till Albin Sterner i Växjö HFs pojkar 97 lag samt till Lars Christiansen, den gamla räven i Danmarks herrlandslag. Två utmärkta kantspelare, en med ungdomlig entusiasm och vilja att fortsätta utvecklas samt en med rutin, erfarenhet och bredd som han kan leva gott på tills pensionsdagar.
Idag går jag över till att presentera vilka kriterier och egenskaper som jag värdesätter i valet av sista utpost till UM Dreamteam. Sverige har sedan lång tid tillbaka en ypperlig tradition i att kunna producera världsklassmålvakter. Även bakom dessa målvakter har vi ett koppel av bra andrahandsalternativ. Jag tror att en bidragande orsak till att denna tradition tycks hålla i sig är att vi är och har varit duktiga på att just på målvaktssidan förmedla våra profilers tankar, idéer och träningssätt ner i leden. Senast i raden av instruktionsböcker/filmer är den som Jan Ekman tillsammans med Thomas Forsberg gjort och som återfinns på Sv. Handbollsförbundets hemsida.

En målvakt bedöms och koras oftast efter en enda parameter - räddningsprocent. Visst detta är utan tvekan den enskilt mest väsentliga egenskapen för en målvakt. Dock består målvaktsspelet av betydligt många fler parametrar som har stor betydelse för lagets totala prestation. Nedan följer de egenskaper som jag värderar högst i samband med val av målvakt

a) Räddningsprocenten - visst är det mest väsentligt att en målvakt tar skotten. Mitt målvaktsval kommer att baseras på hur skicklig målvakten är att vänta ut skytten, vilken variation och förmåga målvakten har att variera sitt målvaktsspel efter skytten, samt hur duktig målvakten är på att läsa in spelare och i matchsituation utnyttja det övertag en sådan kartläggning kan innebära.

b) Pondus, utstrålning och energi - att spela med en målvakt som dryper av svett, som kontinuerligt snackar med sitt försvar och som arbetar som en iller mellan stolparna är oerhört inspirerande. Motsatt målvaktstyp kan å andra sidan sänka lust och vilja på vilket försvar som helst. Målvaktens roll i att hålla lagets energi och fighting spirit på högsta plan är mycket stor. Därför anser jag denna egenskap mycket viktig vid val av målvakt.

c) Snabb igångsättning av spelet - Under åren som spelare och ledare har jag haft målvakter med mycket varierande nivå på att bidra till anfallsspelet. Målvakten är ju helt avgörande för hur ett lags 1:a resp 2:a fas fungerar. Till att börja med så är det stor skillnad på att rädda och att rädda. Jag spelade en gång i Växjö HF med en målvakt som hette Rolf Hertzberg. Rolf lämnade mycket sällan returer, speciellt när han räddade med armarna. Då såg han oftast till att ha bollen max en meter från kroppen, och därmed alltid vara beredd på förstafaskontring. Skulle hans räddning innebära att bollen studsade iväg från målet så var Rolf alltid som en hungrig tiger efter bollen för att alltid om möjligt vara med och skapa förutsättningar för en andrafaskontring. Jag har även haft målvakter som oavsett skott alltid lämnade returer och därmed omöjliggjorde alla former av kontringsspel. Skillnaden mellan målvakt a och b kan i många fall göra så mycket som upp till 10 måls skillnad.

d) Kontringsspelet. - Jag uppskattar vidare ännu mer en målvakt som med säkerhet snabbt sätter igång en andrafaskontring än en målvakt som lite på chans får fram var tredje förstafaskontring. Oavsett förstafas eller andrafaskontring så gäller det att ha en målvakt som utan att riskera något på minimal tid sätter igång spelet.
Att ha registret att först kunna läsa av förstafasalternativet och som alternativ två omgående få ut bollen till andrafasen är en mycket viktig egenskap för en målvakt.

Den målvakt som idag tar plats i UM Dreamteam heter Johan Sjöstrand. En underbar målvakt som verkligen har samtliga ovan egenskaper. Som andrakeeper på bänken är det dött lopp mellan de två nästan jämnåriga HF-talangerna Kristoffer Sjölin (alias Tosse) och Viktor Sterner (Albins brossa), där jag anser båda två ha mycket hög nivå avseende egenskaperna b-d ovan och som jag hade inspirerats oerhört av att få spela framför.  Dock krävs det för de båda ett par snäpp till i räddningsprocent innan de fullt ut utmanar Mr Lakebeach.
Grattis och välkomna i UM Dreamteam!!

My Dreamteam part 1 - kantspelaren

Idag tänkte jag påbörja en serie inlägg med den gemensamma nämnaren - Mitt Dreamteam. I denna serie inlägg kommer jag utveckla mina tankar om vilka egenskaper spelarna på de respektive positionerna i ett handbollslag ska ha för att platsa i mitt personliga Dreamteam. Min tanke är att behandla följande positioner under kommande vecka; kantspelaren, ytternian, mittnian, mittsexan och målvakten.
Först ut är självklart min favoritposition - kanspelaren. (Nedan kallad Albin).

Jag kommer nedan att dela in mina funderingar i försvarsspel och anfallsspel, där jag för enkelhetens skull utgår från att Albin spelar som etta i försvaret. (Det ska dock nämnas att min drömspelare på kanten ska kunna spela tvåa i försvaret.)

Albin ska generellt sätt kännetecknas av ett spel byggt på följande egenskaper: snabbhet, spänst, ettrighet och förmågan att läsa spelet.

Som försvarsspelare ska Albin kunna göra en omedelbar och korrekt bedömning, i varje anfall, om tvåan behöver hjälp eller inte. Detta för att undvika att i onödan ge anfallande kantspelare ett avslutsläge. Denna förmåga är oftast medfödd, och är normalt endast delvis möjlig att träna upp.
Albin ska vidare ensam klara sin anfallare i man mot man utmaning, och därigenom ge tvåan möjlighet att fullt ut fokusera på sin skytt.

Albin ska även snabbt läsa av sin motståndare och dennes styrkor och därefter ha förmågan att anpassa sitt försvarsspel. Albin ska också säkerställa så att försvaret packar in i tillräcklig omfattning när anfallet förflyttas över på andra sidan.
Vid kantväxel ska Albin kunna läsa situationen och därigenom bryta kombinationen alt. i bästa fall knycka bollen.
Slutligen ska Albin även ha förmågan att läsa anfallsspelet på ett sätt som gör att kontringslöpningen kan påbörjas i ett så tidigt skede som överhuvudtaget möjligt, helst innan skott avlossats.

I anfallsspelet ska Albin ha en bredd som innefattar såväl genombrott (åt båda hållen), ett brett avslutsregister  som förmågan till avslut från nio meter efter kantväxel.
Beträffande genombrotten så önskar jag inställning, mod, självförtroende samt förmågan att dölja valet av genombrottstyp så länge som möjligt. Med denna genombrottsteknik ska Albin vidare tvinga försvarets tvåa att hjälpa sin etta och därmed duka upp för sin närmste niometersspelare alt. för en fortsatt rulle.
På registret över avslutsalternativ ska finnas; långa hörnet, korta hörnet, lobb, studs mellan benen, flip och knorr. Precis som för genombrotten så ska Albin här ha en teknik som omöjliggör för målvakten att kunna läsa val av skott. En förutsättning för detta är att Albin har en höjd på spänsten där beslut av skottval kan fördröjas tills dess målvakten tvingats välja utfall.
Albin kan vidare omvandla speed till spänst och därmed bli ett hot från nio meter vid kantväxel.
Slutligen ska Albin ha en 100% utdelning i sin första fas.

Många av egenskaperna har landslagets duktige kantspelare Niklas Ekberg. Dock saknar han ett försvarsspel enligt ovan och för att komma med som första spelare i UM Dreamteam så saknar Niklas framförallt ett genombrott. Tyvärr Niklas, men träna vidare din chans kanske kommer framöver!
Istället tar jag som de två första spelarna i mitt Dreamteam ut Albin Sterner, P-97 i Växjö HF samt Lars Kristiansen i Danmarks landslag. Två spelare som är nära nog kompletta!
But keep in mind, make sure to continue the good work at practise, there are others on a close second place!

Individuell hänsyn i kollektivt idrottande

Att träna och coacha ett lag är i mångt och mycket som att bygga med lego.
Det gäller att få ihop legobitarna så att de passar varandra optimalt och så att bygget vid olika typer av belastningar blir så starkt som möjligt. Som ledare lägger vi normalt mycket tid på hur vi ska formera vårt försvarsspel (6-0, 5-1, 3-2-1 osv), vilka anfallskombinationer vi ska använda oss av, taktiska dispositioner etc. I de allra flesta fall pratar vi i termer om att bygga kollektivet, vilket känns fullt naturligt eftersom det är just lagidrotter vi är engagerade med.
Vi vill vidare ha en grupp som trivs tillsammans, respekterar varandra och accepterar den nivå som respektive lagspelare befinner sig på.
I samband med matcher,  har vi normalt ett uppladdningssnack med hela laget, vi har en gemensam uppvärmning, i våra timeouter vänder vi oss till samtliga spelare och feedbacken efter matcher är oftast uttryckt i vi-termer.

Om jag idag påbörjat en ny tränarsejour hade jag varit mer mån om att också lägga tid på det personlig planet.
Det innefattar personlig utveckling, personlig kommunikation i olika sammanhang samt att tillmötesgå individuella önskemål vid uppladdning, uppvärmning och till viss del även individuell träning.

Den individuella utvecklingen och träningen vill jag påstå ofta blir nedprioriterad till förmån för av den kollektiva träningen. Speciellt i de lag där det endast finns en ledare. Även om man som ledare kör individuell teknik, så tränar man allt som oftast samma övning för alla spelare, oavsett position och var i utvecklingen spelaren befinner sig. Jag har varit inne på att utbyta idéer med andra tränare i tidigare inlägg. Jag återkommer till detta nu. En tränare kan inte räkna med att vara specialist avseende alla positioner och alla typer av handbollskvaliteter. I mitt framtida lag ska jag värna om att få hjälp av andra ledare med förflutet på olika positioner. I detta lag ska minst en träning i veckan läggas på att träna just individuell teknik, träningar som då bedrivs med flera ledare samtidigt engagerade. Som förslag kan ju alla träningar med individuell teknik genomföras med två-tre lag samtidigt.
Framförallt ska jag vänta med den kollektiva träningen fram tills dess spelarna har en god bas i individuell teknik. 
Jag tror som nämnts även att det vore optimalt om träningen någon gång också bedrivs med beaktande av vilken nivå i utvecklingen som respektive spelare befinner sig för stunden. Vissa spelare kan ha kommit långt i sin utveckling, medan andra, jämnåriga spelare fortfarande behöver träna grundläggande, individuell teknik. Detta är ju möjligt först om man är ett par ledare som kan samköra vid samma träningstillfälle.

Personlig kommunikation och feedback är ett annat moment inom lagidrotten som trots behov, viktighetsfaktor och resultat från dessa ofta blir eftersatt. Jag kan själv känna att jag under min tid som tränare inte hann med denna del i tillräcklig omfattning. Men de gånger vi verkligen hade individuella samtal (15-30 minuter) så var känslan alltid densamma, -Herregud vilken kvalitetstid!!
Just att visa en spelare full uppmärksamhet, att lyfta fram styrkor och visa att spelaren är sedd och prestationer noterade ger en "payoff" tid som är momentan. Det gäller dock att komma förberedd och begränsa samtalen till de områden det ger bäst effekt. Men ett enskilt samtal kan ge så ofantligt mycket, som troligtvis aldrig annars skulle komma fram, i alla fall inte på rätt sätt. Personliga samtal öppnar även upp för en bättre kommunikation under träningar och under matcher. Har man haft möjlighet att ventilera sina innersta tankar och känslor i ett personligt samtal så har coachen också en bättre förståelse för olika reaktioner och beteenden under träningar och matcher.

Personlig feedback är en annan del av kommunikationen. Tänk så många gånger vi sett personliga prestationer som varit utmärkta i en match, men som tyvärr försvunnit i den kollektiva summeringen av lagets insatser. Tänk på att som tränare, ledare alltid ha med anteckningsblocket och notera individuella prestationer som skett under match och träningar. En spelare som blir uppmärksammad med en klapp på axeln, en kommentar eller ett sms kan få förnyad energi som kan vara i veckor. Positiv feedback som är trovärdig får inte förringas. Tänk er själva om ni som tränare får en vink efter träningen,
- Fy tusan va rolig träning, jag har lärt mig kanonmycket!!
Även personlig feedback som är kritiserande kan samtidigt vara utvecklande. Tänk bara på hur den framförs och framförallt hur den motiveras så kan även kritik bli energigivande.

Just det faktum att få igång en dubbelriktad kommunikation är givande. Ett av de allra bästa minnena jag har från mitt eget coachande är alla de uppmuntrande ord jag fått från föräldrar och spelare i både medgång och motgång. Mina spelare i Flickor 93 blev aldrig SM-vinnare i handboll, men de var från första träningen oslagbara i att måna om varandra och måna om oss som tränare. Jag har under tiden som tränare fått SMS, Facebook-inlägg och mail som har berört mej så otroligt mycket och som gett mig tillbaka en energi som tillfälligtvis var dränerad. Världsklass!!
Tänk på det alla spelare därute, en tränare är i minst lika stort behov av uppmärksamhet, feedback och en klapp på axeln som ni spelare!

Med tanke på den potential som finns i den personliga relationen så blir jag extra glad över att Anders Roos nu blivit en del av ledartrojkan för årets damlag. Han tycks verkligen måna om individerna och prioritera just den personliga feedbacken, något som jag själv ibland tyvärr glömde bort!

Hästö, Lundagård och Lugi - tack för hjälpen!

Oavsett vad du sysslar med så är det alltid bra att ha uppsatta mål, något att sträva efter och att ha siktet inställt på. Det behövs mål både på lång och kort sikt. Det är viktigt att dessa mål sätts så att de blir realistiska och att de formuleras så att alla tror på dem. Målen bör efterhand också spegla ledarens tro på att det egna laget hela tiden har en positiv utveckling. I idrottssammanhang hör vi ofta om målen att vinna serien, DM eller rent av SM.

Jag och mitt Flickor 93 lag har haft konkurrerande lag som i stor omfattning förekommit i våra uttalade och icke uttalade målsättningar. Lag som vi tampats med under alla år och som vi mer än några andra lag velat vinna över. Dessa "mål" har fördelen av att vara oerhört konkreta, mycket lätta att följa upp, blir avstämda minst två gånger om året samt blir både användbara på kort och på lång sikt. I vårt fall hette dessa klubbar i prioriterad ordning Hästö, H43/Lundagård och Lugi.

Att vi på den topp 3 lista har två Lundalag med kan bero på att jag själv har ett förflutet i Lund och därför alltid hade bekanta som rörde sig i dessa kretsar. Personer som numera är föräldrar och ledare, men som för 25 år sedan var lagkamrater eller konkurrenter till mig på handbollsplanen.

Dessa rivaliserande handbollslag är ofta även den enskilt bästa motivationen för fortsatt utveckling. Så fort jag nämnde Hästö för tjejerna så gick fys- och konditionsträningen med ens från jobbig till livsviktig. Samma reaktion fick med säkerhet tränarna för Hästö när Växjö HF kom på tal. Genomgångar inför matcher mot Hästö var alltid fyllda av fullt fokuserade spelare och inställningen vid dessa matcher alltid optimal.

Hästö var i regionen Småland/Blekinge alltid det lag som vi hade tuffast bataljer mot. Laget bestod precis som vårt av spelare med riktiga vinnarskallar. De hade dessutom två ledare som precis som undertecknad hatade att förlora. En förlust mot Hästö satt i flera dagar (om det någon gång skulle inträffa). Hästö var laget som stod för den kortsiktiga målsättningen. De skulle vi vinna mot redan första säsongen de kom med på listan över "målsättningar". Med facit i hand så var det säkert så att vi ledare ibland medvetet piskade upp stämningen lite extra för att få ut maximalt av dessa drabbningar. Det var därför alltid seriematcherna mot Hästö som vi alla såg fram emot och som vi bara behövde vinna!!

H43/Lundagård hade två duktiga tjejlag i åldrarna 1993 samt 1994. Deras 94-årgång blev t.o.m. svenska ungdomsmästare för ett par år sedan. Vi kom i kontakt med dessa båda lag tack vare att de coachades av två gamla polare till mej från min aktiva tid i H43. Genom dessa vänner så började våra lag ha försäsongsutbyte med träningsläger, träningsmatcher och lite umgänge vid sidan om handbollen.
H43/Lundagård var under inledningen alltid ett par nummer större än oss och vi var nöjda om siffrorna i våra träningsmatcher inte översteg tvåsiffrigt. Samtidigt fick vi en naturlig målsättning, en målsättning på lite längre sikt, att någon gång i framtiden ska vi bli lika bra som H43/Lundagård!
De blev en måttstock som följde med oss under alla år som ungdomsspelare.
Klimax kom när vi på hemmaplan i Ungdoms-SM steg 4 lyckades med bedriften att slå ett H43/Lundagård som då ställde upp med en toppad mix av spelare från både deras 93- och 94 årgång!
Den match som betydde allra mest av alla de kamper vi spelat mot dem under ungdomsåren.
Kanske den enskilt roligaste matchen under vår tid som ungdomslag. Vi har därefter också varit ofina nog att tvåla till "Kagorna" även på beachen i Åhus.

Lugi har också varit ett lag vi mött under många år. Det gick knappeligen ett enda SM-år utan att vi i något av stegen mötte di vinröda från Lund. Lugi som under alla år har varit topp tio i Sverige och som också spelat final i SM. I Lund är handbollen nära nog allenarådande. Där ska alla lovande ungdomar bara spela handboll. Utbudet på spelare är enormt. I vår årskull hade Lugi ca 20 jämnbra spelare och var alltid en motståndare vi hade den största respekt för. Det var dock alltid en motståndare vi gjorde bra matcher mot och där vi alltid kramade ut allt vi hade ur kaviartuben. Jag har alltid varit en krävande ledare, en ledare som inte var nöjd förrän laget verkligen presterat. Detta var dock i princip alltid den känslan jag hade när vi spelat mot Lugi. Vi gjorde alltid vårt allra bästa och fick ut det mesta av våra spelare just i dessa matcher. Lugi blev den långsiktiga målsättningen. "När vi går upp i seniorlaget så ska vi bannemej ha en Lugiskalp i bagaget. Denna målsättning kan vi endast säga oss ha infriat om vi tillgodoräknar oss Åhus beachhandbollen. Inomhus blev Lugi oss övermäktiga under alla år, även om vi absolut kontinuerligt närmade oss dem.

Just att använda sig av motståndarlag som måttstock, i fastställande av mål och för att någon gång ytterligare höja trycket på spelarna är helt underbart!
Det är just matcherna mot Hästö, Lugi och H43/Lundagård som för oss höjt pulsen och som gett vårt handbollsutövande en extra dimension. Drabbningar man idag saknar speciellt och som man ofta tänker tillbaka på när tiden som coach nu är över.

Restens HF - laget, myten, legenden

Som ni sett har min energi och ämnesfantasi drastiskt avtagit senaste tiden. Men, efter att studerat min läsarstatistik och då insett att jag har läsare från Sverige, Norge, Tyskland, England, Spanien, Ryssland, Kanada, USA, Australien och Hong Kong som regelbundet följer min inlägg så har jag genast fått förnyad energi. När jag dessutom idag fick mail från min moderklubb tillika Skånes största handbolsklubb sett ur antalet aktiva ungdomar, H43 Lund, som berättade att de följde min blogg fick jag förstås blodad tand. Jättekul!
Genast dök det upp nya ämnen som jag fortfarande inte har berört, bl.a. historien om laget RESTEN, en sannsaga jag med stor framgång använt mej av som uppeppning inför viktiga matcher.

Laget RESTEN bygger på en episod som jag varit med om som ungdomsledare. En historia som till viss del förskönats, men som i alla väsentliga delar är sann. Det är en berättelse som visar på vikten av förtroende, kollektiv tro, inställning och av viljan att vinna. Det är en händelse som så hårt etsat sig fast i mina handbollsminnen och som jag fortfarande idag ofta tänker tillbaka på i olika sammanhang. Det är också en berättelse som innehåller så mycket känslor att jag kommer få svårt att klä det i ord så att det ger händelsen en rättvis beskrivning. Nåväl, jag gör ett försök.

Händelsen ägde rum direkt efter jag avslutat min egen aktiva karriär. Jag valde då att hjälpa en av mina gamla handbollspolare och en förälder att coacha ett pojklag. Vårt lag delade träningstillfälle med ett annat pojklag i samma ålder, men från ett annat område i Växjö. Låt oss nedan kalla lagen för Lag Teleborg och Lag Hovshaga efter de områden de kom från. När händelsen utspelade sig var killarna 13 år gamla.

Båda lagen var jämna och när vi spelade mot varandra så var det alltid jämna duster. Lagen spelade i två olika smålandsserier, där de var framgångsrika på vars ett håll.
Båda lagen bestod av fem-sex spelare som alla var mycket framträdande och dominerade stort in sina respektive lag under seriematcherna. Dessa spelare fick därför alltid mycket speltid och mycket uppmärksamhet. En uppmärksamhet såväl på träning som innan, under och efter matcherna. Utöver "Stjärnorna" så fanns det ytterligare ca 8-10 spelare i respektive lag som fick kämpa om övriga platser. Så var förutsättningarna då jag anslöt som ledare och min känsla vid det tillfället var att detta förhållande var på väg att cementeras även för kommande säsonger. Det ska dock sägas att samtliga ledare var på alla sätt både kompetenta och mycket måna om killarna. Det var för övrigt också bra stämning i båda lagen. Men så, i slutet av första säsongen som ledare, hände något som rubbade mönstret i lagen men som också skulle visa sig var en mycket bra väckarklocka för samtliga berörda.

Det jag nu kommer att återge skedde efter tre års seriespel i de ovan nämnda lagen Teleborg och Hovshaga.  Dessa grabbar närmade sig nu åldern då de för första gången skulle få spela Ungdoms SM. Givetvis ett stort ögonblick för såväl spelare som ledare och föräldrar. Det bestämdes dock att föreningen inte skulle ställa upp med mer än ett lag, ett lag som bestod i en mix av de bästa spelarna från båda lagen. I sig inget anmärkningsvärt beslut. Det gjordes dock klart i ett tidigt skede vilka spelare som ingick i SM truppen och vilka spelare som inte ansågs tillräckligt bra, spelare som blev över.

Ett par månader innan SM steg 1 skulle spelas anordnades en mindre turnering av Växjö HF.
Inför turneringen bestämde de två ansvariga ledarna för de två Växjö HF-lagen Teleborg och Hovhaga att SM-laget skulle spelas ihop. Förutom SM-laget så deltog sex andra smålandslag samt ett lag med de Växjöspelare som inte dög, laget Resten.

Jag blev tillfrågad att leda Resten under hemmaturneringen medan de två ansvariga ledarna tillsammans skulle leda SM-laget. De åtta lagen delades in i två olika grupper som skulle spela en enkelserie. Vinnarna och tvåorna i resp grupp gick till semifinal.

Laget Resten bestod enbart av spelare som under tidigare år hade förlitat sig på de etablerade spelarna, och hade därför dåligt självförtroende. Spelare som spelat andrafiolen under tre års tid och under denna tid inte heller i tillräcklig omfattning uppmuntrats och getts förtroendet att utvecklas.

Det visade sig också i öppningsmatchen att spelarna i Resten uppträdde vilset och framförallt blev avsaknaden av Stjärnorna "som skulle göra det" mycket tydlig. Samtliga spelare i Resten väntade i anfall efter anfall på att någon annan skulle träda fram och ta på sig "ledarrollen". Men med tanke på deras roller i seriespelet så fanns ingen naturlig ledare i gruppen . Vi förlorade således inledningsmatchen mot det på förhand svagaste laget i gruppen.
Efter första matchen hade vi en lång samling där vi diskuterade att våga, att ta för sig, att inte gömma sig bakom någon annan. Jag som följt spelarna under en hel säsong visste ju att bakom dessa grabbar fanns det faktiskt potential. Det var bara en fråga om att få fram den. Ett stort antal föräldrar som var på plats kom ner och gav uppmuntrande ord. Jag såg i ögonen på flera av dem hur gärna de ville att Resten skulle få vinna någon av matcherna.

I andra gruppen ångade SM-laget på och övertygade precis som det var tänkt. De vann enkelt sina två första matcher och var i princip redan då klara gruppettor.

I Restens andra match skulle vi möta en motståndare som vi sett i öppningsmatchen och som då kändes övermäktig. Vi hade ett bra upptugg inför matchen. Samtliga spelare ville ju visa att de kunde vinna även utan Stjärnorna. Matchen var jämn hela tiden, men genom en riktig fighting spirit lyckades Resten till slut vinna matchen. Spelarna var jublande glada, föräldrarna likaså. Det kändes som om vi redan gått till slutspel.

Nu återstod sista gruppspelsmatchen. En match som var helt avgörande för om vi skulle få spela vidare. En match som plötsligt inte kändes omöjlig. Laget vi skulle möta, var mediokert, och hade på sina två första matcher inte övertygat. Än en gång hade vi en bra samling innan match. Den minsta fis hade uppfattats som ett värsta överljudsplan. Alla var spända, fokuserade och ville höra - Hur gör vi för att vinna igen?

Att se grabbarna börja ta för sig, använda sin potential och svetsas samman som lag var oerhört stimulerande. Det började nu utkristallisera sig ett lag som verkligen kunde spela handboll. Som ni förstår vann Resten även sin tredje match. Inte med mycket, men resultaten föll så att Resten faktiskt med två segrar lyckades vinna gruppen. SLUTSPEL!!!
Jublet visste inga gränser. Vi visste att inte bara kvällen utan hela helgen var räddad. Föräldrarna hade växt lika mycket som spelarna. De gladde sig och började leva upp på läktaren, sida vid sida med föräldrarna till Stjärnorna i SM-laget.

De två Växjö lagen genomförde därefter två mycket bra semifinaler, och helt plötsligt stod vi med båda lagen i finalen. Det var som tidigare nämnts inget kvalificerat motstånd, så att SM-laget skulle spela final var helt väntat. Men att Resten lyckats med samma bedrift var en stor överraskning.

Nu återstod finalen. Då plötsligt kom ledarna för SM-laget fram till mej och föreslog att vi ledare inte aktivt skulle coacha våra lag, utan låta spelarna "spela fritt".  - Icke sa Nicke. Aldrig skulle jag nu sitta passivt med ett lag som Resten. Här skulle tvärtom all coachning i världen plockas fram. Det fanns ju inget som var mer lockande för både mig själv och Resten som att få ge Stjärnorna en kamp.
Vi hade ju inte längre något att förlora. Så fick det alltså bli.

SM-laget hade, som ni förstår, på pappret den klart bästa uppställningen. De var fysisk överlägsna och med spelare som dominerande i sina resp områdeslag. De hade spelarna med de klart bästa skotten och bästa genombrotten. De hade också spelarna som under alla år vant sig vid att våga och att gilla avgöra när det verkligen gällde. Det enda som talade emot SM-laget var att flera av spelarna tekniskt sätt var  enkelspåriga. Kunde man lura dessa spelare att göra något de inte kände sig trygga med så kunde de bli störda.

Och det var just den taktiken vi valde. Vi enades om att spela ett offensivt försvarsspel, något vi egentligen inte övat något på då 6-0 försvar var det allenarådande på den tiden. Spelarna i Resten hade ju redan överpresterat och hade överhuvudtaget ingen press. Men, de hade istället all motivation i världen att visa alla belackare vilka kvaliteter de egentligen hade.
Det var mäktigt att se 13-åriga killar visa en sån hunger, beslutsamhet, fokus och vilja. Vi bestämde oss tillsammans, vi skulle ut och köra så det glödde!!

Jag hade när matchen började ett helt nytt lag att förfoga över. Även om de lag vi tidigare spelat mot inte var några demonlag, så hade våra vinster byggt upp allt det vi saknat när turneringen började. Vi hade fått självförtroende, försvarsstrateger, målskyttar och ett helt gäng vinnarskallar, allt över en eftermiddag.

Som alla sagor fick denna händelse även ett gott slut. Efter full tid hade vår taktik och vårt nyvunna självförtroende visat sig matchavgörande. Jag, spelare och föräldrar hade vunnit turneringen i Växjö över ett par lokala konkurrenter. Men framförallt hade vi vunnit över SM-laget. Vi hade på sätt och vis också vunnit över oss själva. För oss kändes det som att vi vunnit SM-guld. Vi var glada som spelemän. Vi hoppade, slog kullerbyttor, kramades och strålade tillsammans. Jag har ett otroligt starkt minne från denna eftermiddag. Pappan till en av grabbarna kom gråtandes fram till mig på planen och tackade för något som betydde så mycket för både honom och hans son.

Detta var eftermiddagen som skapade den story som jag senare med stor framgång använde för att gjuta mod i mitt Flickor 93 lag under ett av SM stegen för juniorer under fjolåret.  Ett steg då vi saknade tre av våra nyckelspelare och, som vi då trodde, skulle spela mot ett övermäktigt lag.

Tack alla ni grabbar från Resten som finns därute någonstans.
Resten kommer för alltid finnas med som ett av mina bästa handbollsminnen.

När vill vi nå peaken som ungdomslag, och hur når vi dit?

Alla ledare, spelare, styrelser och föräldrar vill någon gång få uppleva känslan av att få vara bäst. Bäst kan innebära bäst i den lokala turneringen, bäst i seriespel, bäst i DM eller t.o.m. bäst i Svenska Mästerskapen. Oavsett vilken nivå vi pratar om så är känslan av att stå överst på prispallen, att få guldmedalj och att veta att inget annat lag varit bättre än vi, oslagbar.

När man åtar sej ett tränaruppdrag och börjar träna ungdomar från knatteålder är rubricerad fråga relevant att ställa sej. 

När vill vi egentligen att vårt lag når max kapacitet? 

När vill vi lyfta den buckla vi sett fram emot och satt upp som mål?

Klubben har med säkerhet också en önskan, kanske inte alltid densamma som ledaren och laget, på när de önskar att ungdomslagens peak ska komma.

Min egna uppfattning är att samtliga intressenter borde önska att peaken inföll vid samma tillfälle. För visst vill vi väl alla att ungdomslaget når toppen av sin prestation det sista året som juniorer, dvs när ungdomstiden är på väg att övergå till seniorspel och tiden som ungdomsspelare ska krönas.

Hur motiverar jag detta?
a) För klubbens del är seniorlaget i alla sammanhang klubbens viktigaste lag.
Det gäller mycket för att öka framgång för representationslagen direkt ökar attraktionskraften mot
-  sponsorer och därmed förbättra ekonomin i föreningen,
-  att engagera sej i klubben dvs en förenkling i rekryteringen av ledare
-  rekrytering av nya ungdomar samt
-  extern rekrytering av seniorspelare.
Därför vill klubben ha så många spelare från egna ungdomsleden att varje år gå in i seniorlagen och
 därmed öka konkurrens och slagkraft hos dessa lag.

b) För ungdomsspelarnas del så är det alltid mest stimulerande att träna och spela i en positiv utvecklingskurva.
Framgång föder framgång. Ett lag som har en positiv utveckling har alltid lättare att motivera spelare, att kitta samman gänget och att få spelarna att fortsätta i laget. Mitt eget ungdomslag hade denna utveckling. Vi nådde aldrig till yttersta Sverigeelit, men har faktiskt i år, som förstaårsseniorer, redan haft 11 spelare som a-lagsdebuterat i vårt division 1 lag. Något som jag gärna skryter med och som jag sätter högst upp på mitt Handbolls-CV.
Denna framgång ligger inte i osedvanligt stora talanger, utan är istället frukten av
- en positiv resultatutveckling under alla år
- en, som jag tror, stark känsla av att alla känt sig delaktiga i våra resultat

c) För föräldrarnas del så ser de gärna att deras telningar så länge som möjligt håller kvar vid sitt idrottande.

d) Slutligen så måste det även vara ledarens dröm att se sina spelare och sitt lag utvecklas, både individuellt och kollektivt. Ju längre en sådan utveckling pågår desto större stimulans. Sedan om slutmålet är bäst i Växjö, bäst i Småland eller bäst i Sverige är inte lika viktigt som just att efter åtta år kunna säga " Vi gick hela vägen, vi har utvecklats både i kollektivet och individuellt och vi är nu redo att bidra till kommande framgångar för vårt a-lag"

För att nå toppen av sin förmåga vid den tyngsta av ungdomsklasserna krävs ett kontinuerligt fokus på att behålla ALLA spelare, oavsett tekniskt kunnande. Det går inte att spela juniorhandboll med endast 5 spelare i ett handbollslag.
Var därför noga med att låta alla känna delaktighet, ge alla beröm efter deras förmåga och tänk på att spelare utvecklas olika. Våra a-lag kommer nu, mer än någonsin, att behöva påfyllning från de egna leden.

Hur blir man hemmalag på bortaplan?

Har pecis njutit av Everton - Liverpool FC, årets första Merseyside derby i Premier League. En match helt i min smak. Mycket mål, kanonfin fotboll, känslor och ett sanslöst drag på läktaren. Hade inte linjedomaren stått och sovit så hade det dessutom varit en perfekt upplösning på dramat. Nu fick vi nöja oss med en pinne.

Det var en match som också gav mej uppslag att skriva om dagens tema.
Liverpool FC spelade ju denna match på Evertons arena, Godison Park, inte mer än 3 km från sin egen hemmaarena. Trots att båda lagen spelar i sin hemmastad är det så tydligt att ett lag, idag Everton,  känner trygghet och självsäkerhet samt går in i alla närkamper till 100%. Liverpool å andra sidan spelar idag som ett typiskt bortalag, försiktigt, lite mer oroligt än hemma och framförallt inte med 100% satsning i närkamper. Jag är säker på att rollerna kommer att vara det omvända till våren när Everton ska "resa" till Anfield Road, Liverpools hemmaarena.

Hur kommer detta sig?
Gäller detta specielt inom fotboll?
Hur kan man förebygga och ändra på detta fenomen?

Helt klart, ska man vara med och slåss om serieseger så måste man vara ett bra bortalag. Det räcker inte med att vinna hemma.
Att publiken kan påverka både domare och spelare är ett faktum. Så även idag.
Den energikick som en bra hemmapublik kan ge sina spelare kan vara helt matchavgörande.
Samma publik sätter normalt även ett stort tryck på domaren, från första avspark.

Detta är något man måste vara förbered på oavsett vilken idrott man utövar. Men hur?
A) Coachen.  Coachen har en viktig uppgift att skicka signaler till sina spelare. Han ska visa pondus mot motståndarnas ledare. Få upp vilja och fighting spirit på uppvärmning samt engagemang och vilja på bänken. Fram till matchen börjar har Coachen en viktig roll att få spelarna på tå.
B) Ledargestalt. Vem i laget visar "var skåpet ska stå" på planen?
En riktig ledare kan med sin blotta närvaro skapa den trygghet och den fighting anda som krävs på bortamatcher.
C) Förberedelse. Se till att komma förberedd både som spelare och ledare. Var beredd på att domslut ibland blir lite hemmabetonade. Fundera igenom, hur är hallen, hur är hemmapubliken, hur är min spelare? Ju bättre koll när man väl är på plats, desto mindre övertag lämnar man till hemmalaget
D) Kollektiv inställning. Visa direkt när matchen är igång "Vi viker inte ner oss".
E) Kollektiv back-up. Se till att alltid stå upp för varandra på banan. Börjar känslorna svalla, se alltid till att ta rygg på egen spelare.

Alla lag har inte som Manchester United, domarna med sej hemma såväl som borta.
Då är det viktigt att lagen kan mobilisera ovanstående i mesta möjliga mån.

På vilka kriterier värderas spelare i en laguttagning?

Detta är kanske det enskilt mest debatterade ämnesområdet som förekommer inom lagidrott.
Det analyseras innan laguppställningar offentliggjorts, det kritiseras och ifrågasätts när den väl offentliggjorts samt uttrycks i termer om genidrag alternativt hjärnsläpp beroende av matchutgång.
Tyckandet är således oerhört varierande beroende på vem som tillfrågas och i vilket skede frågan ställs.

Ordet Favorisering används alldeles för ofta just när "förfördelade" spelare efter en laguttagning inte ser till helheten . Det finns idag ytterst få ledare som håller på med favorisering. Något som jag själv vid något tillfälle blivit beskylld för att göra.  Men va så säkra, jag har under alla år som ledare enbart haft lagets bästa framför mej när jag gjort mina laguttagningar.

I detta blogginlägg utgår jag  ifrån hur jag personligen tycker att man ska värdera en spelare vid en laguttagning.
Mina tankar nedan är vidare relaterat till seniorhandboll, vilket i många avseenden skiljer sig markant från hur jag tycker laguttagning ska ske inom ungdomshandboll.

Helhet - Skulle man strikt följa pressens omdömen efter matcher så skulle en laguttagning med ens bli enkel. Då skulle de som gjort mest mål också vara mest värdefulla och därmed med automatik bli uttagna i laget. Därför är det så skönt att inte fler journalister också ägnar sej åt att leda lagidrotter.
För mig är begreppet Helhet det enskilt viktigaste kriteriet för att värdera en spelare. Helheten innefattar ju just alla egenskaper.
När jag tittar tillbaka på de spelare jag själv coachat under mina år som ledare så har de allra flesta spelare antingen varit starka försvarsspelare eller starka i anfallsposition. Ytterst få har haft en hög nivå åt båda hållen. Men, en duktig kantspelare som även kan spela 2:a bakåt har ju en mycket stark position i min laguttagning. Å andra sidan en skytt eller en linjespelare som inte kan spela 2:a eller 3:a bakåt måste vara oerhört skicklig i sitt anfall för att ingå i min uppställning.

Personlig teknik - För att få stora A i personlig teknik måste min spelare vara mångsidig. Det räcker inte att vara topp i en egenskap, t.ex. sitt skott. En spelare som är bra, men inte topp, i både skott, genombrott och framspelning värderar jag skyhögt mer än en spelare som skjuter som en häst men som måste "serveras" ett läge för att överhuvudtaget komma till avslut. De spelare som förstår att utveckla sina mindre bra tekniska sidor kommer alltid att till slut nå längst.

Inställning - Ytterligare ett kriterie som för mej är av största vikt vid laguttagning. Jag älskar krigare, spelare som aldrig ger upp, spelare som alltid spelar plus med sig själv.
Som så många med mej uttryckt under åren "Handboll är kamp till 80% och teknik till 20".
Härunder faller hemlöp, att klara man mot man i försvar, viljan att vinna returer, viljan att vinna och att aldrig ge slaget förlorat etc.

Förmåga att samla laget - Vissa spelare har en medfödd förmåga att fånga andras uppmärksamhet, en förmåga att påverka gruppen i positiv riktning, en förmåga att släcka bränder som suger energi från gruppen och en förmåga att skapa lugn i gruppen vid t.ex. en svår bortamatch av stor betydelse. En sådan spelargestalt är viktig att ha i alla lag och kan därför värderas högt i just laguttagningen.

Förmedla positiv energi - Hur spelarna hanterar press, egen prestation, motgångar etc under en match är av stor vikt. En spelare som hänger med huvudet och ser ut som de lider all helvetets kval under en tillfällig svacka i matchen kan få ett helt lag att tappa energin och tron på att vända trenden. Motsatt effekt har den spelare som kan uppvisa mod, vilja och inställning även när det blåser motvind. Likaså gäller det att hantera förluster på rätt sätt. Håll inne med kritik som inte är fullt ut befogad, det skapar allt annat än den energi laget behöver för att åter bli vinnare.



Laget före egot - Alla lag har framspelare, spelare som underordnar sej, spelare som alltid finns till hands i försvaret, spelare som sätter lika stort fokus på hemlöp som på kontring och spelare som är glad för lagvinsten även då de personligen haft ett mindre lyckat framträdande. Drömscenariot är att få ha en komplett uppställning med denna spelartyp!

Allround - De spelare som kan användas i många olika positioner har en klar fördel i jämförelse med spelare som endast kan spela i en position. Det sista man vill höra som ledare under en match är "Jag har inte fått spela en minut på V9" eller "Jag kan inte spela på H6". Om spelare inte kan spela mer än på en position, då gäller det att se till att vara överlägsen i den positionen.

Träningsflit - De spelare som inte insett att träning är en nödvändighet för att utvecklas och förbättra sej som handbollsspelare, borde börja spela schack. En a-lagsledare anser jag borde ha en långsiktig tanke med sina laguttagningar. Har man unga lovande spelare som inte är beredda att underordna sej hård träning, då är de inte på sikt något att bygga laget kring.

Så ser min filosofi ut när jag tar ut laget.
Hade du platsat i mitt lag?

By the way, denna vecka har Emmy Malmqvist korats till veckans spelare av "Håll i Kulan bloggen".
Emmy, du har alltid platsat i mitt lag, du är Växjö HFs egen Steven Gerrard!

Timeout - 60 sekunder som säger mer än 1000 ord

Som coach och tränare har det varit mycket intressant att under TV sända handbollsmatcher studera hur coacherna i respektive lag agerar under en match. Jag hoppas att utvecklingen av dessa TV sändningar inom kort gör det möjligt att också få följa lagen under halvtidspauserna för att där studera agerandet av coacherna under det enda längre avbrottet under en hel match.

Det går verkligen att utläsa så mycket från de timeouter som visas i samband med elitserie- resp landslagssändningar. Likaså är det intressant att lyssna till och studera beteendet på ledare och spelare   under timeouter nere i NCC arena.



Hur agerar spelarna under en timeout?
Att jämföra en timeout från fd förbundskaptenen för Sv Damlandslaget, Pär Johansson, med en timeout från Guifs tränare Kristjan Andresson är ytterst intressant.
Pär J skriker ut sina direktiv samtidigt med att han nästan ser döende ut. Min känsla när jag lyssnar på honom är att han inte själv tror på att hans egna direktiv kommer att förändra matchbilden. Bakom ryggen på honom står samtidigt ett par spelare och diskuterar egna lösningar.
Hans kontrast, Kristjan A, är oavsett aktuellt resultat, lugn som en filbunke. Han har ett kroppsspråk som inger förtroende. när han pratar lyssnar alla tills han sagt sitt.

Hur väljer man att utnyttja sina 60 sekunder?
Upplägget vid en timeout skiljer sig mycket från en ledare till en annan.
Vissa ledare ger spelarna de första 15 sekunderna att samla sej och dricka lite.
Därefter tar de själva 30 sekunder för att presentera sin strategi, för att avslutningsvis ge spelarna en chans att reflektera och kommentera.
Andra ledare vill utnyttja samtliga 60 sekunder för sitt eget budskap, och har därför inte utrymme att
säkerställa så att spelarna köpt de ideer som ledaren presenterat.
Själv föredrar jag alternativ 1), vilket dock kräver att ledaren har förmågan att konkretisera sitt budskap.

Hur framför man sitt budskap?
Här kommer jag tillbaka till de ledord som jag anser är så viktiga som ledare, trovärdighet och energi.
Trovärdighet genom att alla spelare efter en timeout ska ha känslan att vår ledare är helt övertygad om att hans strategi kommer att fungera. Detta ska avspeglas både i hur budskapet framförs, men lika viktigt med vilket kroppsspråk som används. Jag gillar ledare som använder sej av gester a la italienare i samband med att budskapet framförs ( Staffan Olsson) snarare än en coach som förmedlar sitt budskap med händerna i byxfivkorna.

Vilken tidpunkt väljer man sin timeout?
Många timeouter väljs 10-20 sekunder innan halvtidsvilan alternativt innan matchslut. Och visst, har det inte varit behov innan så är detta rätt tillfälle. Men oftast behövs timeouter långt innan, vilket då innebär att den förmedlade strategin kan användas i ett stort antal anfall alt. försvar innan halvtidsvilan/slutsignalen.

Vilket budskap ska förmedlas?
Även här ser vi ett stort antal olika upplägg. Vissa ledarteam väljer att förmedla många budskap, både relaterat till anfall och försvar. Andra ledarteam väljer att dela på tiden så att två eller t.o.m. tre ledare förmedlar olika saker under timeouten (typ Ola Lindgren och Staffan Olsson).
Själv föredrar jag en coach som väljer ut två övgripande områden som man väljer att fokusera på. Trötta spelare med hög adrenalinnivå tror jag inte är mottagliga för fem, sex olika förändringar. alternativt väljer man ut någon spelare som ledare nr två avskilt ger individuella råd.


Vilken feedback kan man få från sina timeouter?
Många lag väljer att spela in sina matcher med videokamera. Då är det naturligt att pausa när spelet av olika anledningar blåses av. Detta gäller normalt också under timeouter. Min rekommendation är att istället låta kameran gå för att efter matchen se på de reaktioner spelarna ger under en timeout. Har ni spelare som aktivt lyssnar. Vilket kroppsspråk visar spelarna? Följer spelarna era instruktioner direkt efter timeouten? Dessa frågor ger er en utmärkt input till om ert upplägg under timeouter är bra eller behöver förändras.


Nu tänkte jag själv ta en timeout. Vi ses imon.

Erfarenhetsutbyte - ett tabuord på ungdomsledarnivå?

En blogg är ett forum för egna åsikter. Oavsett vad som skrivs så är det alltså inte fel, det är istället författarens syn på vissa ämnen. Sedan är det alltid andra som ser på debattinläggen med helt andra ögon. Detta är förstås naturligt och något som normalt skapar en positiv debatt. Av denna anledning skulle det vara kul att någon gång få ett mothugg från mina läsare. Idag uttrycker jag min syn, min erfarenhet och mitt förslag på förbättringspotential till ungdomsverksamheten inom lagidrott.

Jag hade idag tänkt vika ut mej kring den erfarenhet jag har från 8 år som ungdomsledare inom handbollen.
Under dessa år tränade och coachade jag ett flicklag i Växjö HF födda 1993-1995. Det jag kommer att lyfta fram nedan avser mina erfarenheter från denna tid.

Det pratas en hel del i olika klubbar att ha en klar spelidé som ska genomsyra alla lag i föreningen, från yngsta ungdomar upp till seniorlagen. Detta mycket för att underlätta stegen mellan i första hand äldsta ungdomslag till seniorlag. I Växjö HF hette denna spelidé under min tid som ledare - Den Gula Tråden.

Den Gula Tråden var för mej ett dokument som jag själv fick möjlighet att kommentera och tycka till om i samband med att detta upprättades. Det innehöll en hel del matnyttig vägledning för klubbens ungdomsledare. Trots detta har jag däremot aldrig känt att det som stod i Den Gula Tråden var något som ungdomsledarna följde och baserade sin verksamhet på.

Likadant anser jag det var med erfarenhetsubytet mellan ungdomsledare.
Det finns i en normal förening för lagidrotter en stor teknisk kompetens, tydliga ledarfärdigheter och
massor av erfarenheter från tidigare aktiva karriärer bland dagens ledare. Som ett exempel har vi idag
i Växjö HF ett stort antal ungdomsledare som själva spelat många säsonger i Elitserien, Allsvenskan
och div 1. Ledare som Marie Hansson, Anders Bengtsson, Pierre Svedberg, Anti Heinonen, Anders Altberg, Niklas Johannisson, Henrik Moberg, Ulf Tannerfalk, Pär Söderqvist etc.
Detta i kombination med ledare som har lång erfarenhet och utbildning av att träna och leda ungdomslag, såsom t.ex. Steven Moses och Björn Carlsson.

Trots tillgången till denna stora kunskapsbank så vill jag påstå att varje ungdomslag under min tid som ledare agerade helt utifrån sina egen handbolls filosofi utan någon som helst gemensam spelidé. Alla försökte uppfinna hjulet återigen, trots att vi hade ett stort antal kollegor som redan "gjort resan" och som utifrån detta hade mycket erfarenheter som vore värdefulla att få ta del av. Jag skulle bli förvånad om det inte är precis likadant även idag.
Det är onekligen så att lagen av denna anledning spretar betänkligt i hur de väljer att prioritera och att
lära sina adepter att spela handboll.

Att under en lördagseftermiddag se olika ungdomslag i föreningen spela försvarsspel är verkligen kontrastfyllt. Vissa lag spelar offensivt, andra defensivt. Vissa lag spelar kollektivt, andra helt individuellt. Vissa spelare har lärt sej grunderna och spelar slaviskt efter dessa, andra spelare har blivit upplärda att läsa spelet och har mer fria roller. Inget är fel, men det saknas en gemensam syn på hur klubben vill utveckla sina spelare.

Normalt är ledarna bäst att lära ut i grunder och individuell teknik i den position de själva en gång aktivt spelat i. Däremot har de flesta ledare brister i att lära ut individuell teknik i andra positioner.
På målvaktssidan ser man ofta att lagen tar hjälp av gamla målvakter för att få specialträning.
Men det borde förekomma ytterligare utbyte av erfarenheter och träningssupport även på andra positioner.

Erfarenheter från att lära ut individuell teknik och gemensamma spelkombinationer, fys-, kondition-
och spänstträning, att få tips om varierande träningsmoment etc allt detta finns det i massor, det är bara att ta vara på det.

Varför det saknas gemensamma plattformar för spelidéer, utveckling av teknik, fys och konditionsträning samt regelbundna erfarenhetsutbyten mellan lag och ledare i föreningar är svår att förstå. Här finnas en stor outnyttjad gratisreserv för klubbarna att utnyttja för att ytterligare förstärka de så viktiga ungdomsleden.

Från kvarterslag till elitserien på fyra år, är det möjligt?

Vad är det som krävs för att få en kvartersförening att ta steget till att bli ett etablerat elitserielag?
Hur viktigt är det att ha pengar för spelarköp?
Räcker det med enstaka årgångar av bra ungdomslag för att nå hela vägen?
Vilken inverkan har styrelsen på möjligheten att lyckas
Vilken prioritet ska klubben sätta på rekrytering av ledar- och tränarbesättningen?

Ett par av många frågor som säkert de flesta klubbar ställer sej i sin ambition att avancera i seriesystemet. Frågor som alla är mycket intressanta och som jag därför tänkt belysa i dagens blogg.

Det som generellt behövs för att klara denna resa är i första hand personrelaterat. Det gäller således att aktivt arbeta för att rekrytera rätt personer till rätt uppdrag i klubben. Detta är så ofantligt mycket viktigare än allt annat i föreningslivet. Inte bara det viktigaste, även det som kräver mest insatser. Att som förening använda sin i kassan som ursäkt för uteblivna sportsliga framgångar är bara löjligt. Man kan komma riktigt, riktigt långt med ett målmedvetet och långsiktigt arbete. Samtidigt brukar sportsliga framgångar föda möjligheter till ökad ekonomi.


Till att börja med krävs en väl fungerande styrelse, en styrelse som enbart består av personer som brinner för föreningen. De styrelsemedlemmar som sitter i föreningen utan rätt engagemang och utan att vara beredda att sätta av tid för detta arbete, är direkt skadliga för styrelsearbetet. Se er om efter personer som redan har fullt upp, det är oftast där det finns kreativa, driftiga människor som får saker uträttade.

Styrelsen måste sätta ramar och mål för verksamheten. Ju tydligare dessa är och ju bättre kommunicerade de är i verksamheten desto större chans att nå framgång. Ju mindre framförhållning, planering och tydlighet desto mindre förståelse för de krav klubben ställer på föreningens olika medlemmar. Det är faktiskt styrelsens tydlighet som många gånger föder framgång.
- Vilka krav sätter vi på våra ledare avseende tekniskt kunnande, pedagogisk förmåga, satsning etc
- Vilka krav ställer vi på våra ungdomsspelare avsende träningsnärvaro, lotteriförsäljning, uppförande, kamratskap etc
- Vilka krav sätter vi på lagen avseende medverkan i turneringar, antal träningstillfällen, teknisk utveckling etc
- Vilka krav ställer vi på seniorspelare avseende satsning, mat, sömn, förberedelser, uppbyggnadsträning etc

En fungerande ungdomsverksamhet är mycket viktigare än att ha en skattkista för spelarköp. Se på föreningar som lyckats; Sävehof, Guif, Skövde, Lugi, Kristianstad och Ystad - alla dessa har år efter år ungdomslag allra längst fram när Ungdoms-SM ska avgöras. Då räcker det inte med en eller ett fåtal årskullar med framgång. Nej, det krävs att varje årskull producerar minst två spelate med en kaliber tillräcklig för att förstärka en a-lags trupp. Detta i sin tur kräver långsiktigt arbete med ungdomsverksamheten i fokus.

Lägg stort fokus på att rekrytera kompetenta ungdomsledare. I princip gäller det att värva två ungdomsledare per säsong. Detta förutsätter dock att föreningen samtidigt underhåller och visar uppskattning till de ledare som redan finns i föreningen så att dessa stannar kvar tills dess det egna laget till slut blivit överåriga.

Se till att få alla i föreningen att dra åt samma håll. Jag kommer åter tillbala till tydlighet. Har man i föreningen säkerställt att frågor som medlems-&träningsavgift, lotteri & newbodyförsäljning, spelar-& ledarkontrakt, materialanskaffning etc är fastställda, åtgärdade och kommunicerade när säsongen drar igång så undviker klubben med säkerhet 95% av alla friktioner som annars uppstår under säsongen. Det är tyvärr en omöjlighet att få med sej spelare, föräldrar och ledare då säsongen år efter år alltid börjar med att alla dessa frågor är ouppklarade.

Jag gör inte anspråk på att dessa åtgärder på något vis är heltäckande. Inte heller att om dessa följs till punkt och pricka så når klubben elitnivå. Dock kan jag garantera att ni uppnår en förening som präglas av vilja att bidra samt förståelse och engagemang när icke planerade åtgärder måste vidtas.

Hur vänder man en negativ trend?

Som jag lyft fram i tidigare bloggar, så anser jag att det är först när ett lag ställs inför motgångar i form av skador, smärtsamma förluster och längre formsvackor som ett lag verkligen riktigt sätts på prov. Så länge man har framgångar och alla får vara skadefria är det däremot " A piece of cake" att leda och att ingå i ett lag.
Det är vidare från motgångar som framtida framgångar växer fram. Att lära sej hantera och tillsammans gå ur motgångar kittar samman hela enheten ytterligare.

Att se Liverpool FC slå Reading igår visar på ett lag med dessa egenskaper.
De har haft sin sämsta ligainledning på kanske 30 år. Detta med en helt ny ledare och med en enorm press från klubb, supportrar och ägare att efter en mindre lyckad fjolårssäsong återigen lyckas.

Trots den minst sagt mediokra inledningen har jag stora förhoppningar på att Liverpool kommer att lyckas. Detta mycket tack vare Brendan Rogers (deras nya ledare), Jamie Carragher pch Steven Gerrard ( två spelare jag högaktar för deras ledaregenskaper). Det jag såg igår visade inget av ett lag i motgång. De visade istället upp en vilja, ett fokus och en beslutsamhet värdig ett vinnarlag.

Efter att följt en nyproducerad dokumentär om Liverpool FC har jag tagit Mr Rodgers till mitt hjärta.
A true leader. En personlighet som förstår och betonar vikten att lägga energi på rätt saker. En ledare som håller ihop och kittar samman trupperna när det blåser som mest. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Brendan nu ges möjligheter att bygga upp laget, kollektivet och individualisterna under en längre tid.

Sedan har vi förstås Steven Gerrard - en spelare och ledare som har helt unika egenskaper. För mej den ultimata spelaren att ha i ett lag. Med 11 st Steven Gerrard skulle t.o.m. undertecknad ta ligaguld med laget. Han besitter mer karisma, pondus och fighting spirit än någon annan nu aktiv lagspelare. Att han kompletterar detta med en teknik som är enastående gör honom just -unik.

De egenskaper som kännetecknar en stor spelare förstärks under motgångar. Det är då dessa ledare så tydligt stiger fram och genom sitt eget agerande får skutan att vända.
Jag syftar bl.a. på
- att fortsätta och kanske tom öka dialogen inom gruppen, och kanske speciellt med tränarna. Det värsta som finns är när man under motgång får en tyst grupp, som slutar att kommunicera.
- att gå till sej själv först för att fundera ut vad man själv kan bidra med för att öka lagets slagkraft. Det är så ofta man ser och hör spelare som hittar fel på andra spelare och ledare i laget för att flytta fokus från sina egna tillkortakommanden. Mr Kennedy, USAs president på 60-talet, myntade en gång det klassiska citatet " Don't ask what America could do for you, ask what you could do for America". Ett citat som i allra högsta grad även gäller inom idrotten.
- att vara observant på medspelares goda insatser och lyfta fram dessa både genom en klapp på axeln, ett sms efter träningen eller genom beröm i gruppen. Beröm som känns berättigat är den bästa av mediciner.
- att vara konstruktiv, ej destruktiv. Att konstatera brister i all ära. Men det är först när man är konstruktiv och finner lösningar som resultat uppnås och gruppen utvecklas.
- att minimera energikrävande uttalanden och ageranden. När det går tungt är det lätt att uttalanden och ageranden som normalt kan anses bagatellartade förstoras upp och suger energi från såväl enskilda spelare som hela gruppen.

Hur ser det ut i ert lag?
Är ni ett lag även i motgång?
Har ni någon/några Gerrard i ert lag?

Positiv inställning - it ain't over until the fat lady sings

Ibland kan det faktiskt vara bra och utvecklande att stanna upp och fundera i termerna " Hur är jag egentligen som ledare, och vad kan jag förbättra".
Själv har jag aldrig behövt stanna upp. Inte för jag varit förskonad från brister som ledare, utan för att feedbacken har varit kontinuerlig och omedelbar under alla år som ledare. På hemmaplan har jag ju haft två adepter och en "biträdande coach" som vid otaliga middagar efter matcher och träningar gett mej all önskad (och oönskad) feedback. Men för alla er som inte har denna kanal av återkopplingar, kan det vara bra att ibland reflektera över hur ni själva och andra uppfattar ert ledarskap. Precis som för spelare kan man lära sej mycket av den feedback som direkt eller indirekt kontinuerligt delas ut. Det är lätt att hitta ursäkter och slå på försvarsmekanismer för att hitta svar på kritik från t.ex. spelare, men de ledare som istället analyserar kritik och gör något av den, är oftast de som utvecklas till stora ledare.

Tittar jag tillbaka på min egen tid som ledare så är det speciellt en sak som jag både direkt och indirekt fick feedback om. Nämligen att jag kunde ge upp slaget innan matchen var över. En brist som jag ibland kommer på mej själv att fortfarande ha.

När matchen blåses igång lämnar man som ledare över genomförandet av taktik, inställning och krigarmentalitet till spelarna på planen. På planen är det bara spelarna som kan agera. Men uppträdandet på bänken, vilka signaler man skickar till spelare kan faktiskt få en helt avgörande betydelse för matchutgången. Just egenskapen att kunna skicka signaler, verbalt och gestikulerande, såsom "jag tror på oss" , "detta vänder vi" , "  vi är bättre än dom" är oerhört viktigt som coach. Dessa signaler måste dock vara trovärdiga, annars blir de snabbt genomskådade och effekten uteblir.

Senast i den gångna veckan fick jag se att många med mej "lider" av samma fenomen, vilket på sätt och vis känns bra. Det jag avser var de reaktioner jag såg under matchen mellan Tyskland och Sverige under vilken jag satt uppkopplad mot Facebook under hela matchen. Kommentarerna från vänner visade på att ett stort antal FB-are sågade Sverige, spelare såväl som ledare, längs med fotknölarna efter första halvlek. Andra skrev om att byta kanal för att slippa eländet. Lyckligtvis fanns även de som skickade andra signaler, jag tänker då på ledare närmst det svenska laget. Det gladde mej oerhört att Zlatan tydligen var en av dessa ledargestalter, som i halvlek skickat signaler till sina medspelare att " vi kan bättre", " det är för tidigt att ge upp", " jag tror vi kan vända".

En ledare som besitter förmågan att skicka trovärdiga signaler om att allt är möjligt är Manchester Uniteds ledare, Alex Fergusson. Det ger jag honom full kredit för, i övrigt står han långt ifrån överst på min lista över sympatiska ledare. Men säga vad man vill om mannen, förmågan att göra det omöjliga möjligt besitter han.

Så till alla er ledare därute, se till att ert lag leder " When the fat lady starts singing"

Växjö HF 2013 - Damlagets år?

Visst är jag part i målet. Mitt hjärta klappar starkare för damlaget än något annat lag, även om jag givetvis hoppas på framgång för samtliga lag i föreningen. Inte bara för att jag har mina två döttrar i laget, inte bara för att flera av mina tidigare adeptrar från Flickor 93 och från tidigare damlagsuppsättning oxå är i truppen, utan mycket för att Damlaget under många, många år fått spela andrafiolen i klubben. I år spelar damerna däremot i division 1, medan herrarna håller till två divisioner längre ner. Av just denna anledning tänkte jag idag skriva om mina tankar kring årets upplaga av Växjö HFs damlag.

Tränar- och ledarteam.
Jag bestämde mej efter fjolårssäsongen att det nu var dags att helt lämna över ansvaret till ett nytt ledarteam. Inför fjolåret hade jag redan lämnat huvudansvaret och var då enbart med som support till Henna. Ny för i år är Anders Roos, i övrigt är både Henna och Denis kvar på ledarsidan.

Under säsongsupptakten har jag varit nyfiken på hur ledarna tänkt sej driva årets upplaga av Damlaget, vilket gjort att min "träningsnärvaro" varit mycket högre än vad som först var tanken. Det jag hitintills sett och hört har varit odelat positivt. Anders inträde har kompletterat Hennas och Denis egenskaper på ett alldeles förträffligt sätt. Jag tycker årets ledarkonstellation är en bra mix av kompetens, entusiasm och postivism. Det jag ser är ett harmoniskt gäng som skrattar tillsammans och tar konkurrensen om platserna på ett positivt sätt. Det faktum att Anders lägger mycket tid på individuella samtal och individuell utveckling har, vad jag hört, enbart mottagits positivt. Jag är säker på att utvecklingen genom deras ledarskap kommer fortsätta att utvecklas.

Spelarmaterial.
Inför säsongen var jag personligen orolig för laget. Flera spelare som ifjol spelade förstafiolen bestämde sej för att sluta med handbollen. Andra spelare som var ordinarie ifjol har av olika anledningar inte bedrivit den sommarträning som är viktig för att bevara och utveckla en fysik och kondition som behövs för att spela i division ett. Till på köpet så fick vi nej från samtliga spelare som klubben försökte sej på att värva inför säsongen. Därav min oro.
Till min stora glädje såg jag dock andra spelare som slet i gymmet, alltid deltog i löppassen på Teleborg och som jag vet dessutom körde individuella pass. Spelare som idag också får sin välförtjänta belöning.
Men träningsmatcherna stillade inte min oro. Jag tyckte damlagets första träningsmatcher visade sådana brister att det skulle bli svårt att rätta till innan säsongen började.
Men nu, två matcher in på säsongen, tycker jag mej se en annan fart, beslutsamhet och vinnarmentalitet på såväl träning som på match. Jättekul!
Jag ser vidare individuella spelare som i år utvecklats enormt, både tekniskt och taktiskt, men framförallt fysiskt. Spelare som om de får vara friska kan vara skillnaden mellan en topp- och en mittenplacering.
Jag ser också en sund men tuff konkurrens på samtliga positioner, och när våra "slow starters" är tillbaka på allvar, så har vi med säkerhet den bredaste truppen i serien.
Dessutom har damlaget fått ett jätteförvärv i Frida Andersson. Vi som följt damlagets träningar har sett vilken potential Frida har och vilken kapacitet hon tillför både i det defensiva och det offensiva spelet. Att sedan Hanna Holgersson åter bestämt sej för att satsa bidrar till ytterligare konkurrens, spets och kraft.
Sammantaget tror jag, från att ha varit orolig, numera att årets spelarupplaga har stora möjligheter att vara med och kriga om en riktigt bra placering.


Motstånd.
Årets serieöppning för damlaget är riktigt, riktigt tuff. Den innehåller bl.a. bortamatcher mot tre av förhandsfavoriterna inom de fyra första spelomgångarna. Kan Växjö HF komma ur dessa matcher på ett bra sätt så öppnar sej möjligheter som känns kittlande. Efter att ha studerat resultat och målskyttar under de första tre omgångarna så tror jag faktiskt att serien är helt öppen. Vissa lag har visat sej mindre slagkraftiga än under fjolåret.
Även i år kommer matchningen av reservlagen till H43/Lundagård, Lugi, OV Vikings och Eslöv få en avgörande betydelse för utgången av serien. Det vi med säkerhet vet är att samtliga av dessa elitlag kommer att göra allt för att undvika en degradering av sitt reservlag när det börjar dra ihop sej.

U-lag.
En av de saker som jag värnade om mest inför min sejour som A-lagstränare var att få ett fungerande u-lag. Ska föreningen på sikt försöka etablera sej högre upp i seriesystemet så krävs en bredd i spelartruppen. De spelare som ligger på gränsen till A-laget måste då få matchtid för att utvecklas. Utan ett fungerande u-lag så är en a-lagssatsning mycket kortsiktig. Jag hoppas därför innerligt att Växjö HF jobbar med att få ihop en riktigt bra lösning för årets u-lag, vilket jag idag inte tycker att det finns.

Framtid.
Högskolan i Växjö har visat sej vara en god rekryteringskälla för Växjö HF. Vi har genom högskolan de senaste säsongerna fått nyförvärv i bl.a. Rebecka Franzen, Amanda Hagberg, Amanda Åhman och Frida Andersson. Spelare som idag alla är viktiga pjäser i damlaget. Detta gör att hoppet lever om en god framtid för ett damlag i Växjö. Å andra sidan är det troligt att vi på sikt tvingas släppa vissa av våra lovande ungdomar p.g.a. att de snart ska in på universitet och högskolor runt om i riket. Tyvärr erbjuder högskolan i Växjö inte ett så stort utbud av utbildningar så att vi alltid kan hålla våra unga i stan. Av denna anledning är det viktigt att även säkerställa en viss återväxt från de egna leden.

Klubbens ambitioner och förutsättningar
Den andra rekryteringskällan är förstås vår interna spelarutbildning. När vi blickar på klubbens  ungdomsverksamhet så kommer säkerligen de äldre tjejlagen bidra med någon/några representanter till morgondagens damlag. Dessvärre inte i tillräcklig omfattning för att hålla Växjö HF kvar i division 1 alternativt att aspirera på allsvenskan. Nä, här behövs förändring i klubbens ungdomssatsning på tjejsidan. Växjö HF vad gör ni åt detta?

Veckan spelare
Med en helt egen blogg tar jag mej idag friheten att införa ett nytt, återkommande tema. Nämligen att utse en spelare som under den senaste tiden glatt undertecknad med någon god egenskap.
Först ut är Julia Eriksson från damlaget.
Julia tycker jag har under inledningen av säsongen visat på en vilja och inställning såväl i styrkelokalen som i NCC-arena som gör mej glad. En inställning som smittar av sej på andra spelare och som höjer tempen från träningslunk till matchsatsning. Grattis till utnämningen Julia!!

Tillbaka till dagens damlag.
Imorgon väntar en tuff bortamatch.
Vinst här och det kan bli en riktigt trevlig höst. Lycka till tjejer!!
/ Skåningen

Föreningen vs det egna laget

Ibland hamnar ledare i konflikt mellan att ge support för föreningens bästa alternativt till det egna lagets bästa. Ja så är det faktiskt. Som tur är så finns det alltid en pragmatisk lösning som innebär att både lag och förening oftast kan gå ur dessa konflikter som vinnare.

Men det sätter krav på ledaren att just finna den gyllene medelvägen.
Vissa ledare gör detta alldeles förträffligt, andra tyvärr inte lika bra.

Visst en ledare ska alltid stå upp för sitt lag. Det kan t.ex. vara  att se till så att fördelning av träningstider och tilldelning av bollar i relation till andra ungdomslag sker rättvist, men det kan även vara i relation till klubbens styrelse avseende krav om framförhållning av kringaktiviteter, bidrag till avslutningsturneringar etc. Det gäller att se om sitt hus så att laget får rättvisa förutsättningar i förhållande till andra lag i föreningen och även till andra, alternativa idrotter.

Men, en god ledare behöver också stå upp för klubben, både mot föräldrar och spelare.
Idrott är inte gratis att bedriva. Detta bygger på mycket ideellt arbete och support från bl.a. föräldrar.

Det som ibland gör mej besviken är när ledare kategoriskt bara kräver förmåner för egna laget, men som i olika sammanhang inte är beredd att ge tillbaka. Här kommer ett axplock av vad man som ledare bör tänka på
a) Visa intresse för andra lag i föreningen. Om du vill ha support från andra lag vid t.ex. eget SM spel bör du självklart vara beredd att själva ge support när andra lag har viktiga matcher.
b) Visa klubbkänsla vid turneringsspel. Här är det självklart att ledare i mesta möjliga mån uppmuntrar alla ungdomslag att samordna logi, aktiviteter osv. Vi åker och stöttar varandra under    matcher , vi bor tillsammans och ger varandra en klapp på axeln mellan matchdagar.
c) Att införa obligatorisk närvaro vid kringaktiviteter. Detta är lika mycket teambildning som tränings- och matchnärvaro.
d) Ödmjukhet. Delar man träningsmaterial med annat ungdomslag, då gäller det också att respektera detta och göra avstämningar i god tid om material ska användas utanför ordinarie tider.
e) Vid sportsliga framgångar - håll fötterna på jorden!  Då blir det ännu viktigare att visa andra lag uppmärksamhet, att vara med på gemensamma aktiviteter på turneringar osv.

Jag är säker på att ju mer man bjuder på sej själv, ju mer bjuder klubb, övriga lag och spelare tillbaka.

Idrottspsykologi - få laget att flyga

Den enskilt största kicken jag upplevt som tränare för ett ungdomslag är när laget fullt ut svarar på ett pep-talk där man satsat fullt ut. Det är dock svårt, om inte omöjligt, att som coach gång efter annan uppnå den känsla som jag nu försöker beskriva. Därför valde jag att endast gå all-in i matcher som verkligen var betydelsefulla. Det rörde sej om turneringar där vi spelat om finalplatser, seriefinaler mot Hästö och på stranden i Åhus när vi under 10 minuter skulle plocka fram det mesta vi hade.

Jag är säker på att många ungdomsledare fått uppleva samma känsla som jag nedan kommer att försöka återge, men lika säkert inte alla.
Mina tre absoluta höjdpunkter vad gäller att genom pep-talk plocka fram 100% av laget är

- Hallbybollen 2009, när Flickor 93 gick obesegrade genom turneringen efter full tid, men där vi förlorade finalen i förlängning
- Steg 4 i SM med Flickor 93 år 2010, när vi på hemmaplan försökte kvalificera oss till Steg 5.
- I Rödspätte Cup år 2009 när jag fick erbjudandet att coacha Pojkar 90.

I Hallbybollen 2009 mötte vi såväl i kvarts- som semi- och final lag som vi normalt inte skulle rå på.
Men vi byggde under turneringen upp en tro på oss själva som var elektriskt laddad.  Känslan att se in i ögonen på 14 tjejer, där inga ord behövde uttalas, inga knuffar utdelas, endast ögonkontakten förmedlade en tro, en vilja och en beslutsamhet som var fantastisk. Det var en känsla som gav mej gåshud. Jag visste redan i omklädningsrummet inför semifinalen, på den responsen tjejerna gav, att vi går hela vägen.

Inför SM Steg 4 i Växjö var vi ordentligt nederlagstippade. Vi skulle bl.a. möta Lundagård som hade två lag, födda 93 och födda 94, som vi aldrig tidigare hade vunnit över. Inför SM spelet i Växjö hade de valt att mixa dessa båda lag och mönstra starkast möjliga mix. Vi skulle möta Backa, Sveriges klart bästa 94-lag och ett par andra topprankade lag. Jag har under mina år som ungdomsledare inte någon annan gång lagt så mycket tid på ett enskilt moment som jag då gjorde på just att bygga upp tron och självförtroendet på enskilda spelare samt på kollektivet. Detta samtidigt som jag inte fick bygga upp någon form av press på laget. Det var fortfarande "Vi ska göra vårt bästa, alla som ser på ska se ett gäng fighters som inte slutar krigar från efter slutsignalen. Sen får vi ser hur långt det räcker".  Även om vi föll på målsnöret så hade jag en oerhörd känsla av stolthet, maximal utdelning och glädje. Känslan var så stark att det inte gick att hålla tillbaka tårarna när allt var över.

Den sista enskilda händelsen var när jag fick möjlighet att coacha Pojkar 90 i Fredrikshamn under en Rödspätte turnering. De kom dit efter en säsong där kemin med dåvarande tränaren och coachen inte varit 100%ig. Lite märkta av stukat självförtroende och därför osäkra på sin status. Det sa klick direkt. Jag föll pladask för viljan, lagsammanhållningen, kunnandet och inställningen. De gav tillbaka med bra respons på mitt sätt att leda laget. Inför och under samtliga matcher hade vi en ömsesidig respekt och en vilja att samtliga dra åt samma håll. Laget gjorde en mycket bra turnering, och även om vi aldrig nådde A-slutspel fick laget stor respekt av motståndare och åkte säkert tillbaka till Sverige med förnyad energi för handbollen.

Just möjligheten att kunna påverka lagets prestation genom pep-talk och genom att bygga självförtroende är kanske den största kicken man kan uppleva som coach.
För att uppnå den önskade effekten med pep-talk har jag använt mej av ett par ledord.
Trovärdighet - Om du inte tror själv så tror inte laget
Välj tillfälle med omsorg
Förbered och förnya budskap

Rollen som idrottsförälder

- Kan du köra på söndag?
- Vi spelar borta mot Mönsterås.  Samling 10.00, matchen börjar 13.00 vi är åter i Växjö ca 17.00.

Det är många gånger just körningar som förknippas med föräldrasupport. Men att vara idrottsförälder innebär faktiskt så mycket mer. För de föräldrar som väljer att inte aktivt engagera sej som ledare i sina barns idrotter, kan trots detta ändå var i allra högsta grad aktiva.

Under mina år som tränare för Växjö HFs flickor 93 fick jag möjligheten att träffa och umgås med ett stort antal mycket engagerade föräldrar. Och inte bara föräldrar utan i vissa fall även morföräldrar!

Det har alltid känts som ett stort stöd när vi åkt på bortamatcher och där, utan undantag, mötts av föräldrar som vikt del av helgen för att följa våra matcher. Vi har också alltid fått med oss föräldrar på olika turneringar, där det varit självklart att hjälpa till med mat, boende, fritidsaktiviteter och för umgänge under kvällar.

Utöver det stöd vi i Flickor 93 fått från föräldrar under alla år så har våra föräldrar även aktivt bidragit till ett stort antal olika arbetsuppgifter inom föreningen. Hur bra spelarmaterial och ledarbesättning man än lyckas skapa, utan ett aktivt föräldraengagemang blir det mycket svårare att nå harmoni och framgång med sitt ungdomslag.

Lagkapten - för vad, för vem, för ....

-Vi måste ha en lagkapten så att vi kan hurra för motståndare och domare efter matchen!
känns det igen?

Det är så de flesta idrottsmän i unga åldrar för första gången lär sej begreppet Lagkapten.
Definitionen av lagkapten utvecklas och förfinas därefter ju högre upp i ungdomshandbollen vi kommer. Men även på seniornivå skiljer sej definitionen av en lagkapten beroende på vem du frågar. Skillnaden är inte bara mellan olika lagidrotter, svaren lär också bli olika inom ett och samma lag!
Detta trots att en lagkapten rimligtvis borde vara en mycket viktig bricka i lagpusslet!

Jag har därför börjat med att söka definitionen av lagkapten på Wikipedia ( utan att för den delen likställa deras definition med sanningen). På Wikipedia kan man läsa " Lagkapten är den av managern eller tränaren utnämnd spelare inom lagsporter som ska vara lagets representant och ledare på och vid sidan av planen. I ett flertal lagsporter har lagkaptenen blivit en viktig del av lagbygget. Lagkaptenen har ofta en roll som pådrivare och som lagets talesman och representant. 

Lagkaptenen är dessutom den som leder ut laget på planen vid matchstart och som byter hedersbetygelser med motståndare."

En definition som för mig känns naturlig. En spelare som utnämns av tränaren/ledaren och därigenom är att mer beteckna som ledarnas förlängda arm än spelarnas. Dock är ovanstående definition mycket generell skriven. Om vi tar oss friheten att bli lite mer specifika så innebär lagkaptenens roll 

- Att inte bara i medgång utan i synnerhet i motgång få laget att undvika gamnacke, betongkeps och istället alltid få sina medspelare att bidra ytterligare för att hålla hopp och humör uppe. Lag som kan mobilisera energi och vinnarmentalitet i motgång är många gånger de som står överst när säsongen ska summeras. Att under säsong genom denna egenskap vända två matcher som är på väg att förloras, kan vara skillnaden mellan position 1 och 3 i sluttabellen.

- Att alltid, alltid delta i de kringaktiviteter som klubben kräver för att t.ex. få ekonomin i balans. Det kan avse lottförsäljning, inventeringar, domarutbildningar, dömning av ungdomslag, mentorskap för ungdomslag osv. Detta är en av de absolut viktigaste uppgifterna för att få ett sammansvetsat lag. Att ställa upp för varandra också utanför banan är a och o för framgång. Att ha spelare som i dessa aktiviteter är konsekvent osolidariska kan dränera ett lag på energi.

- Att ha en dubbelriktad kommunikation med ledarteamet. Här gäller det inte bara att föra vidare och följa ledarens instruktioner. Lika viktigt är att ge ledarteamet feedback som utvecklar dem som ledare och info som relaterar till spelarnas uppfattningar. 

- Att visa intresse och ge uppmärksamhet till spelare i egna såväl som i andra av klubbens ungdomslag. En klapp på axeln, ett telefonsamtal efter träningen, ett sms efter matchen, det tar ett par sekunder att göra, men varar i dagar för mottagaren. Detta agerande är inte isolerat till lagkaptenens ansvar, det ska gälla alla. 

- Att vara ärlig. Våga ha en egen åsikt och ha samma åsikt oberoende om det är i diskussioner med ledarteamet eller spelarna.

För att bli aktuell som lagkapten tycker jag som sagt att det krävs speciella personliga egenskaper. 

Ingen är fullkomlig, men mer eller mindre lämplig. Växjö HFs damlag har en utmärkt representant på denna post. Lycka till imon Lisa!

Klubben i mitt hjärta

Idag vill jag påstå att alla läsare kan relatera till rubricerat ämne.
Alla som, tillsammans med mig, gillar idrott har troligtvis en förening som ligger närmst hjärtat.
Ett lag som vi stödjer i vått och torrt.
Ett lag som berör, som vid framgång får oss att gå på moln, som i motgång gör oss ledsna.
Denna klubb är oftast från er favoritsport. Men det finns undantag.

I mitt fall brinner jag för LIVERPOOL FC.
Förlåt Växjö HF, H43, IFK Kristianstad - klubbar som under min aktiva karriär gett mej så otroligt mycket.
Förlåt Brynäs IF, Djurgården fotboll, Lunds BK.
Förlåt även Östers If, Växjö Lakers och IFK Växjö.
Ni är alla klubbar jag hoppas på och önskar all framgång.
Men...

Det finns ingen klubb som berör mej så mycket som mitt kära Liverpool.
Desvärre har det de sista åren varit mer depp än tjolahopp.
Men, de är och förblir alltid solen på sporthimlen.

Förra julen gav jag och Marie lillhönan en resa till Liverpool för att se LFC mot Chelsea.
Anna, som är lika entusiastisk som undertecknad fick med sej farsgubben.
Jag säger bara - Herregud!!!
Känslan att komma till Anfield, att sjunga "You never walk alone, att känna pulsen skena när skylten " This is Anfield" smeks. Och inte minst att bland 50000 andra Liverpoolare få uppleva "krossen på Chelsea" kändes overkligt. Ruset, adrenalinet och glädjen som gick genom kroppen är i ord inte möjligt att återge. Samban med Anna på rad 42 är obetalbar.

När vi dan innan match gick in på Tour de Liverpool och bland Europacup bucklor och Liga trofeer läste de klassiska Liverpool citaten av legenden Bill Paisley då förstod jag, detta är en livslång kärlek.

Steven Gerrard, Joe Allen samt legenderna Kenny the King och Kevin Keegan de känns alla som delar av familjen.

Oavsett för vem ert hjärta klappar så hoppas jag av hela mitt hjärta att ni får uppleva samma eufori som jag och Anna upplevde i våras.

Liverpool FC we love you!

Förälder och tränare - går rollerna att kombinera?

En ofta debatterad frågeställning, med många olika åsikter.
Kanske är det inte jag som ska svara på frågan. De som bäst kan svara på detta borde vara Emmy och Anna, mina två juveler. Men, jag har i alla fall en åsikt, och den kommer jag nu att berätta.

Mina döttrar har fått leva med mej som tränare och coach under alla år de spelat handboll.
Först två år efter att tjejerna tog steget till seniorhandboll valde jag att stiga åt sidan. Fram tills dess har vi kamperat ihop i vått och torrt. Tre-fyra träningar i veckan, seriematcher, SM-spel samt ytterligare minst tre turneringar om året. Och faktum är att vi haft ytterst få friktioner.

Totalt sätt tycker jag alltså det fungerat riktigt bra. Det har till och med ofta varit tillfällen då de båda frågat om vi inte kunde åka ner till hallen och köra individuell teknikträning tillsammans, utöver inplanerade träningar.
Men visst, jag kan samtidigt känna att med facit på hand skulle det varit bättre att släppa taget om ledarrollen i samband med att ungdomstiden var över, dvs två år tidigare än vad nu blev fallet.
Idag njuter jag dock i fulla drag av att bara vara "expert" på läktaren.

De reflektioner jag tar med mej efter min tid som tränare för mina döttrar är

- Favorisering av sina egna. I mitt fall har detta ej känts som ett problem. Visserligen har jag haft en relativt enkel uppgift. Emmy har alltid tillhört en spelartyp som varit viktig för laget och som varit lite "unik" i sin position. Anna som under alla år varit 2 år yngre än sina lagkamrater, har hävdat sej väl i konkurrensen samtidigt som hon varit glad att bara få vara med de äldre. Men, visst har jag under mina år sett ledare till egna barn där förutsättningarna varit de motsatta. Andra ledare har tydligt favoriserat sina egna utan att kunna motivera detta. Men i de flesta fall är det faktiskt precis tvärtom, de egna tvingas "offras" när någon måste förfördelas. Och visst, det kan jag känna att även Anna och Emmy fått göra i vissa sammanhang.

- Aldrig FF.  Mycket av fritiden för en idrottare kretar kring just idrottandet. Detta innebar för Emmy och Annas del att farsan alltid skulle med oavsett om det var träning, match eller turnering. Och det e klart, det kan inte alltid ha varit Halleluja. Förhoppningsvis har det dock funnits fördelar också.

- Vän med vänner. Som förälder har handbollstiden inneburit att jag inte bara varit tränare för Emmy och Anna, utan många av deras närmsta vänner. I många fall har dessa på sätt och vis utvecklats att även bli mina egna vänner, vänner som jag idag är mycket glad över.

- Möjligheten att vara tillsammans med sina "knåddar". En stor, stor fördel för egen del har varit att få vara med mina telningar så nära under hela uppväxttiden. Ibland kan jag till och med känna en viss tacksamhet mot andra föräldrar som lånat ut sina tjejer vid så många tillfällen. Detta är en starkt bidragande orsak till att jag verkligen rekommenderar alla yngre föräldrar att ta chansen att engagera er så länge möjligheten finns.

- Möjligheten att kombinera tid med barnen och egen träning. I många fall kan man faktiskt genom att vara aktiv under träningen även själv hålla sej hyfsat i form. Detta ger inte bara dej själv en välbehövlig motion. Det ger trovärdighet mot spelarna om man deltar i de delar som är ren fys- och konditionsträning.
- Ifrågasatt som tränare /ledare. De gånger man själv blivit ifrågasatt som tränare av någon anledning är aldrig kul. Men det som då känns svårast är hur ens egna blir inblandade i de diskussioner som då uppstår mellan spelare.
Hur hanteras då ledarens barn? 
Inte kan väl spelarna inkludera mina egna i diskussioner som innebär att kritisera Pappa?
Eller 
Visst måste de egna inkluderas i dessa diskussioner som en del i laget.


Kanske något att fundera på?

Rödspätte Cup 2011, Fredrikshamn