Efter en tids uppehåll i skrivandet återvänder jag idag till Håll i kulan och fortsättningen på laguttagningen av mitt eget Dreamteam. Hitintills har vi hittat rätt gällande målvakter och vänsterkantsspelare med en mix av gammalt vs. ungt, av lokal hemvävnad vs. internationell kompetens, av entusiasm vs teknisk färdighet.
Idag går vi in på den position jag i ungdomshandboll och även i lägre seniordivisioner oftast ser i stor omfattning outnyttjad. Detta trots att det kanske är den viktigaste positionen, rätt använd!!
Det är dessutom en position som antingen enbart används som hjälp för lagets skyttar eller enbart som ett rent inspelningsalternativ. Sällan ser man positionen utnyttjas i båda avseenden. Jag pratar givetvis om lagets linjespelare.
Valet av linjespelare till mitt Dreamteam baseras på följande färdigheter:
Min linjespelare kommer att ha en framträdande roll såväl bakåt som framåt.
Bakåt är den naturliga postionen en av rollerna i det centrala blocket. Här ska min mittsexa regera.
Detta innebär att man hörs mest, är tuffast och sätter nivån för övriga i laget. Jag ser gärna min mittsexa som dirigent och den spelare som genom sitt agerande och sin röst sätter respekt i motståndarna och samtidigt peppar upp resten av laget. Naturligt för mig är att mittsexan blir något av lagets lagkapten just i att leda trupperna i defensiven. Det behöver givetvis inte vara mittsexan som står för denna roll, men med tanke på att mittsexan även framåt får mest stryk och behöver vara stryktåligast så är detta en naturlig roll, samt en möjlighet att "ge igen".
En mittsexa som försynt spelar etta bakåt utan att bidra till den så viktiga energin platsar inte i min uppställning.
Framåt vill jag se en mittsexa med speluppfattning. Det innebär att spelaren har såväl blick för att genom spärrar kunna dela upp försvaret som att hjälpa niometersspelarna till avslut alternativt
inspel. Mycket av detta spel bygger på att mittsexan besitter en spelförståelse och lär sig känna sina niometersspelares styrkor och svagheter för att agera utifrån respektive spelares färdigheter.
En linjespelare ska även ha sugproppar i fingertopparna. För en linjespelare ska ursäkten att det var en dålig pass inte existera. De ska i princip fånga bollen oavsett hur illa passen än kan tänkas vara. Min linjespelare ska vidare alltid vara observant och redo på inspel, oavsett varifrån och när inspelet kommer. De linjespelare som dessutom klarar ta emot bollen med en hand, byta hand för att skjuta med andra handen - allt i ett och samma moment- får givetvis en guldstjärna.
Jag sätter även stora förhoppningar på att min linjespelare håller en sådan fysik att de alltid säkerställer att vara uppe i anfallet första av alla spelare, och därmed förhindrar att man hamnar i andrafasen tillsammans med lagets niometersspelare.
I mitt dreamteam blir Heidi Löke en viktig kugge. Heidi som normalt ses i norska damlandslaget besitter alla de egenskaper jag ovan nämnt. Hon är ett föredöme för dagens yngre mittsexor och kan i de flesta avseenden föregå som referensobjekt för spelare med ambitioner att nå långt. Som reserv på linjen lyfter jag fram Anna Lagerkvist, en tjej född 1993 som idag spelar i Lugis damlag. Anna har jag följt sedan 8 år tillbaka, redan då såg man en blivande stjärna. Om något år är Anna absolut kandidat till Sveriges damlandslag.
onsdag 28 november 2012
tisdag 13 november 2012
My Dreamteam part 2 - Målvakten
Igår avhandlades de förväntningar som jag ställer på vänster- resp högerkanten för att de ska ta plats i mitt Dreamteam. Valet av spelare gick då till Albin Sterner i Växjö HFs pojkar 97 lag samt till Lars Christiansen, den gamla räven i Danmarks herrlandslag. Två utmärkta kantspelare, en med ungdomlig entusiasm och vilja att fortsätta utvecklas samt en med rutin, erfarenhet och bredd som han kan leva gott på tills pensionsdagar.
Idag går jag över till att presentera vilka kriterier och egenskaper som jag värdesätter i valet av sista utpost till UM Dreamteam. Sverige har sedan lång tid tillbaka en ypperlig tradition i att kunna producera världsklassmålvakter. Även bakom dessa målvakter har vi ett koppel av bra andrahandsalternativ. Jag tror att en bidragande orsak till att denna tradition tycks hålla i sig är att vi är och har varit duktiga på att just på målvaktssidan förmedla våra profilers tankar, idéer och träningssätt ner i leden. Senast i raden av instruktionsböcker/filmer är den som Jan Ekman tillsammans med Thomas Forsberg gjort och som återfinns på Sv. Handbollsförbundets hemsida.
En målvakt bedöms och koras oftast efter en enda parameter - räddningsprocent. Visst detta är utan tvekan den enskilt mest väsentliga egenskapen för en målvakt. Dock består målvaktsspelet av betydligt många fler parametrar som har stor betydelse för lagets totala prestation. Nedan följer de egenskaper som jag värderar högst i samband med val av målvakt
a) Räddningsprocenten - visst är det mest väsentligt att en målvakt tar skotten. Mitt målvaktsval kommer att baseras på hur skicklig målvakten är att vänta ut skytten, vilken variation och förmåga målvakten har att variera sitt målvaktsspel efter skytten, samt hur duktig målvakten är på att läsa in spelare och i matchsituation utnyttja det övertag en sådan kartläggning kan innebära.
b) Pondus, utstrålning och energi - att spela med en målvakt som dryper av svett, som kontinuerligt snackar med sitt försvar och som arbetar som en iller mellan stolparna är oerhört inspirerande. Motsatt målvaktstyp kan å andra sidan sänka lust och vilja på vilket försvar som helst. Målvaktens roll i att hålla lagets energi och fighting spirit på högsta plan är mycket stor. Därför anser jag denna egenskap mycket viktig vid val av målvakt.
c) Snabb igångsättning av spelet - Under åren som spelare och ledare har jag haft målvakter med mycket varierande nivå på att bidra till anfallsspelet. Målvakten är ju helt avgörande för hur ett lags 1:a resp 2:a fas fungerar. Till att börja med så är det stor skillnad på att rädda och att rädda. Jag spelade en gång i Växjö HF med en målvakt som hette Rolf Hertzberg. Rolf lämnade mycket sällan returer, speciellt när han räddade med armarna. Då såg han oftast till att ha bollen max en meter från kroppen, och därmed alltid vara beredd på förstafaskontring. Skulle hans räddning innebära att bollen studsade iväg från målet så var Rolf alltid som en hungrig tiger efter bollen för att alltid om möjligt vara med och skapa förutsättningar för en andrafaskontring. Jag har även haft målvakter som oavsett skott alltid lämnade returer och därmed omöjliggjorde alla former av kontringsspel. Skillnaden mellan målvakt a och b kan i många fall göra så mycket som upp till 10 måls skillnad.
d) Kontringsspelet. - Jag uppskattar vidare ännu mer en målvakt som med säkerhet snabbt sätter igång en andrafaskontring än en målvakt som lite på chans får fram var tredje förstafaskontring. Oavsett förstafas eller andrafaskontring så gäller det att ha en målvakt som utan att riskera något på minimal tid sätter igång spelet.
Att ha registret att först kunna läsa av förstafasalternativet och som alternativ två omgående få ut bollen till andrafasen är en mycket viktig egenskap för en målvakt.
Den målvakt som idag tar plats i UM Dreamteam heter Johan Sjöstrand. En underbar målvakt som verkligen har samtliga ovan egenskaper. Som andrakeeper på bänken är det dött lopp mellan de två nästan jämnåriga HF-talangerna Kristoffer Sjölin (alias Tosse) och Viktor Sterner (Albins brossa), där jag anser båda två ha mycket hög nivå avseende egenskaperna b-d ovan och som jag hade inspirerats oerhört av att få spela framför. Dock krävs det för de båda ett par snäpp till i räddningsprocent innan de fullt ut utmanar Mr Lakebeach.
Grattis och välkomna i UM Dreamteam!!
Idag går jag över till att presentera vilka kriterier och egenskaper som jag värdesätter i valet av sista utpost till UM Dreamteam. Sverige har sedan lång tid tillbaka en ypperlig tradition i att kunna producera världsklassmålvakter. Även bakom dessa målvakter har vi ett koppel av bra andrahandsalternativ. Jag tror att en bidragande orsak till att denna tradition tycks hålla i sig är att vi är och har varit duktiga på att just på målvaktssidan förmedla våra profilers tankar, idéer och träningssätt ner i leden. Senast i raden av instruktionsböcker/filmer är den som Jan Ekman tillsammans med Thomas Forsberg gjort och som återfinns på Sv. Handbollsförbundets hemsida.
En målvakt bedöms och koras oftast efter en enda parameter - räddningsprocent. Visst detta är utan tvekan den enskilt mest väsentliga egenskapen för en målvakt. Dock består målvaktsspelet av betydligt många fler parametrar som har stor betydelse för lagets totala prestation. Nedan följer de egenskaper som jag värderar högst i samband med val av målvakt
a) Räddningsprocenten - visst är det mest väsentligt att en målvakt tar skotten. Mitt målvaktsval kommer att baseras på hur skicklig målvakten är att vänta ut skytten, vilken variation och förmåga målvakten har att variera sitt målvaktsspel efter skytten, samt hur duktig målvakten är på att läsa in spelare och i matchsituation utnyttja det övertag en sådan kartläggning kan innebära.
b) Pondus, utstrålning och energi - att spela med en målvakt som dryper av svett, som kontinuerligt snackar med sitt försvar och som arbetar som en iller mellan stolparna är oerhört inspirerande. Motsatt målvaktstyp kan å andra sidan sänka lust och vilja på vilket försvar som helst. Målvaktens roll i att hålla lagets energi och fighting spirit på högsta plan är mycket stor. Därför anser jag denna egenskap mycket viktig vid val av målvakt.
c) Snabb igångsättning av spelet - Under åren som spelare och ledare har jag haft målvakter med mycket varierande nivå på att bidra till anfallsspelet. Målvakten är ju helt avgörande för hur ett lags 1:a resp 2:a fas fungerar. Till att börja med så är det stor skillnad på att rädda och att rädda. Jag spelade en gång i Växjö HF med en målvakt som hette Rolf Hertzberg. Rolf lämnade mycket sällan returer, speciellt när han räddade med armarna. Då såg han oftast till att ha bollen max en meter från kroppen, och därmed alltid vara beredd på förstafaskontring. Skulle hans räddning innebära att bollen studsade iväg från målet så var Rolf alltid som en hungrig tiger efter bollen för att alltid om möjligt vara med och skapa förutsättningar för en andrafaskontring. Jag har även haft målvakter som oavsett skott alltid lämnade returer och därmed omöjliggjorde alla former av kontringsspel. Skillnaden mellan målvakt a och b kan i många fall göra så mycket som upp till 10 måls skillnad.
d) Kontringsspelet. - Jag uppskattar vidare ännu mer en målvakt som med säkerhet snabbt sätter igång en andrafaskontring än en målvakt som lite på chans får fram var tredje förstafaskontring. Oavsett förstafas eller andrafaskontring så gäller det att ha en målvakt som utan att riskera något på minimal tid sätter igång spelet.
Att ha registret att först kunna läsa av förstafasalternativet och som alternativ två omgående få ut bollen till andrafasen är en mycket viktig egenskap för en målvakt.
Den målvakt som idag tar plats i UM Dreamteam heter Johan Sjöstrand. En underbar målvakt som verkligen har samtliga ovan egenskaper. Som andrakeeper på bänken är det dött lopp mellan de två nästan jämnåriga HF-talangerna Kristoffer Sjölin (alias Tosse) och Viktor Sterner (Albins brossa), där jag anser båda två ha mycket hög nivå avseende egenskaperna b-d ovan och som jag hade inspirerats oerhört av att få spela framför. Dock krävs det för de båda ett par snäpp till i räddningsprocent innan de fullt ut utmanar Mr Lakebeach.
Grattis och välkomna i UM Dreamteam!!
måndag 12 november 2012
My Dreamteam part 1 - kantspelaren
Idag tänkte jag påbörja en serie inlägg med den gemensamma nämnaren - Mitt Dreamteam. I denna serie inlägg kommer jag utveckla mina tankar om vilka egenskaper spelarna på de respektive positionerna i ett handbollslag ska ha för att platsa i mitt personliga Dreamteam. Min tanke är att behandla följande positioner under kommande vecka; kantspelaren, ytternian, mittnian, mittsexan och målvakten.
Först ut är självklart min favoritposition - kanspelaren. (Nedan kallad Albin).
Jag kommer nedan att dela in mina funderingar i försvarsspel och anfallsspel, där jag för enkelhetens skull utgår från att Albin spelar som etta i försvaret. (Det ska dock nämnas att min drömspelare på kanten ska kunna spela tvåa i försvaret.)
Albin ska generellt sätt kännetecknas av ett spel byggt på följande egenskaper: snabbhet, spänst, ettrighet och förmågan att läsa spelet.
Som försvarsspelare ska Albin kunna göra en omedelbar och korrekt bedömning, i varje anfall, om tvåan behöver hjälp eller inte. Detta för att undvika att i onödan ge anfallande kantspelare ett avslutsläge. Denna förmåga är oftast medfödd, och är normalt endast delvis möjlig att träna upp.
Albin ska vidare ensam klara sin anfallare i man mot man utmaning, och därigenom ge tvåan möjlighet att fullt ut fokusera på sin skytt.
Albin ska även snabbt läsa av sin motståndare och dennes styrkor och därefter ha förmågan att anpassa sitt försvarsspel. Albin ska också säkerställa så att försvaret packar in i tillräcklig omfattning när anfallet förflyttas över på andra sidan.
Vid kantväxel ska Albin kunna läsa situationen och därigenom bryta kombinationen alt. i bästa fall knycka bollen.
Slutligen ska Albin även ha förmågan att läsa anfallsspelet på ett sätt som gör att kontringslöpningen kan påbörjas i ett så tidigt skede som överhuvudtaget möjligt, helst innan skott avlossats.
I anfallsspelet ska Albin ha en bredd som innefattar såväl genombrott (åt båda hållen), ett brett avslutsregister som förmågan till avslut från nio meter efter kantväxel.
Beträffande genombrotten så önskar jag inställning, mod, självförtroende samt förmågan att dölja valet av genombrottstyp så länge som möjligt. Med denna genombrottsteknik ska Albin vidare tvinga försvarets tvåa att hjälpa sin etta och därmed duka upp för sin närmste niometersspelare alt. för en fortsatt rulle.
På registret över avslutsalternativ ska finnas; långa hörnet, korta hörnet, lobb, studs mellan benen, flip och knorr. Precis som för genombrotten så ska Albin här ha en teknik som omöjliggör för målvakten att kunna läsa val av skott. En förutsättning för detta är att Albin har en höjd på spänsten där beslut av skottval kan fördröjas tills dess målvakten tvingats välja utfall.
Albin kan vidare omvandla speed till spänst och därmed bli ett hot från nio meter vid kantväxel.
Slutligen ska Albin ha en 100% utdelning i sin första fas.
Många av egenskaperna har landslagets duktige kantspelare Niklas Ekberg. Dock saknar han ett försvarsspel enligt ovan och för att komma med som första spelare i UM Dreamteam så saknar Niklas framförallt ett genombrott. Tyvärr Niklas, men träna vidare din chans kanske kommer framöver!
Istället tar jag som de två första spelarna i mitt Dreamteam ut Albin Sterner, P-97 i Växjö HF samt Lars Kristiansen i Danmarks landslag. Två spelare som är nära nog kompletta!
But keep in mind, make sure to continue the good work at practise, there are others on a close second place!
Först ut är självklart min favoritposition - kanspelaren. (Nedan kallad Albin).
Jag kommer nedan att dela in mina funderingar i försvarsspel och anfallsspel, där jag för enkelhetens skull utgår från att Albin spelar som etta i försvaret. (Det ska dock nämnas att min drömspelare på kanten ska kunna spela tvåa i försvaret.)
Albin ska generellt sätt kännetecknas av ett spel byggt på följande egenskaper: snabbhet, spänst, ettrighet och förmågan att läsa spelet.
Som försvarsspelare ska Albin kunna göra en omedelbar och korrekt bedömning, i varje anfall, om tvåan behöver hjälp eller inte. Detta för att undvika att i onödan ge anfallande kantspelare ett avslutsläge. Denna förmåga är oftast medfödd, och är normalt endast delvis möjlig att träna upp.
Albin ska vidare ensam klara sin anfallare i man mot man utmaning, och därigenom ge tvåan möjlighet att fullt ut fokusera på sin skytt.
Albin ska även snabbt läsa av sin motståndare och dennes styrkor och därefter ha förmågan att anpassa sitt försvarsspel. Albin ska också säkerställa så att försvaret packar in i tillräcklig omfattning när anfallet förflyttas över på andra sidan.
Vid kantväxel ska Albin kunna läsa situationen och därigenom bryta kombinationen alt. i bästa fall knycka bollen.
Slutligen ska Albin även ha förmågan att läsa anfallsspelet på ett sätt som gör att kontringslöpningen kan påbörjas i ett så tidigt skede som överhuvudtaget möjligt, helst innan skott avlossats.
I anfallsspelet ska Albin ha en bredd som innefattar såväl genombrott (åt båda hållen), ett brett avslutsregister som förmågan till avslut från nio meter efter kantväxel.
Beträffande genombrotten så önskar jag inställning, mod, självförtroende samt förmågan att dölja valet av genombrottstyp så länge som möjligt. Med denna genombrottsteknik ska Albin vidare tvinga försvarets tvåa att hjälpa sin etta och därmed duka upp för sin närmste niometersspelare alt. för en fortsatt rulle.
På registret över avslutsalternativ ska finnas; långa hörnet, korta hörnet, lobb, studs mellan benen, flip och knorr. Precis som för genombrotten så ska Albin här ha en teknik som omöjliggör för målvakten att kunna läsa val av skott. En förutsättning för detta är att Albin har en höjd på spänsten där beslut av skottval kan fördröjas tills dess målvakten tvingats välja utfall.
Albin kan vidare omvandla speed till spänst och därmed bli ett hot från nio meter vid kantväxel.
Slutligen ska Albin ha en 100% utdelning i sin första fas.
Många av egenskaperna har landslagets duktige kantspelare Niklas Ekberg. Dock saknar han ett försvarsspel enligt ovan och för att komma med som första spelare i UM Dreamteam så saknar Niklas framförallt ett genombrott. Tyvärr Niklas, men träna vidare din chans kanske kommer framöver!
Istället tar jag som de två första spelarna i mitt Dreamteam ut Albin Sterner, P-97 i Växjö HF samt Lars Kristiansen i Danmarks landslag. Två spelare som är nära nog kompletta!
But keep in mind, make sure to continue the good work at practise, there are others on a close second place!
tisdag 6 november 2012
Individuell hänsyn i kollektivt idrottande
Att träna och coacha ett lag är i mångt och mycket som att bygga med lego.
Det gäller att få ihop legobitarna så att de passar varandra optimalt och så att bygget vid olika typer av belastningar blir så starkt som möjligt. Som ledare lägger vi normalt mycket tid på hur vi ska formera vårt försvarsspel (6-0, 5-1, 3-2-1 osv), vilka anfallskombinationer vi ska använda oss av, taktiska dispositioner etc. I de allra flesta fall pratar vi i termer om att bygga kollektivet, vilket känns fullt naturligt eftersom det är just lagidrotter vi är engagerade med.
Vi vill vidare ha en grupp som trivs tillsammans, respekterar varandra och accepterar den nivå som respektive lagspelare befinner sig på.
I samband med matcher, har vi normalt ett uppladdningssnack med hela laget, vi har en gemensam uppvärmning, i våra timeouter vänder vi oss till samtliga spelare och feedbacken efter matcher är oftast uttryckt i vi-termer.
Om jag idag påbörjat en ny tränarsejour hade jag varit mer mån om att också lägga tid på det personlig planet.
Det innefattar personlig utveckling, personlig kommunikation i olika sammanhang samt att tillmötesgå individuella önskemål vid uppladdning, uppvärmning och till viss del även individuell träning.
Den individuella utvecklingen och träningen vill jag påstå ofta blir nedprioriterad till förmån för av den kollektiva träningen. Speciellt i de lag där det endast finns en ledare. Även om man som ledare kör individuell teknik, så tränar man allt som oftast samma övning för alla spelare, oavsett position och var i utvecklingen spelaren befinner sig. Jag har varit inne på att utbyta idéer med andra tränare i tidigare inlägg. Jag återkommer till detta nu. En tränare kan inte räkna med att vara specialist avseende alla positioner och alla typer av handbollskvaliteter. I mitt framtida lag ska jag värna om att få hjälp av andra ledare med förflutet på olika positioner. I detta lag ska minst en träning i veckan läggas på att träna just individuell teknik, träningar som då bedrivs med flera ledare samtidigt engagerade. Som förslag kan ju alla träningar med individuell teknik genomföras med två-tre lag samtidigt.
Framförallt ska jag vänta med den kollektiva träningen fram tills dess spelarna har en god bas i individuell teknik.
Jag tror som nämnts även att det vore optimalt om träningen någon gång också bedrivs med beaktande av vilken nivå i utvecklingen som respektive spelare befinner sig för stunden. Vissa spelare kan ha kommit långt i sin utveckling, medan andra, jämnåriga spelare fortfarande behöver träna grundläggande, individuell teknik. Detta är ju möjligt först om man är ett par ledare som kan samköra vid samma träningstillfälle.
Personlig kommunikation och feedback är ett annat moment inom lagidrotten som trots behov, viktighetsfaktor och resultat från dessa ofta blir eftersatt. Jag kan själv känna att jag under min tid som tränare inte hann med denna del i tillräcklig omfattning. Men de gånger vi verkligen hade individuella samtal (15-30 minuter) så var känslan alltid densamma, -Herregud vilken kvalitetstid!!
Just att visa en spelare full uppmärksamhet, att lyfta fram styrkor och visa att spelaren är sedd och prestationer noterade ger en "payoff" tid som är momentan. Det gäller dock att komma förberedd och begränsa samtalen till de områden det ger bäst effekt. Men ett enskilt samtal kan ge så ofantligt mycket, som troligtvis aldrig annars skulle komma fram, i alla fall inte på rätt sätt. Personliga samtal öppnar även upp för en bättre kommunikation under träningar och under matcher. Har man haft möjlighet att ventilera sina innersta tankar och känslor i ett personligt samtal så har coachen också en bättre förståelse för olika reaktioner och beteenden under träningar och matcher.
Personlig feedback är en annan del av kommunikationen. Tänk så många gånger vi sett personliga prestationer som varit utmärkta i en match, men som tyvärr försvunnit i den kollektiva summeringen av lagets insatser. Tänk på att som tränare, ledare alltid ha med anteckningsblocket och notera individuella prestationer som skett under match och träningar. En spelare som blir uppmärksammad med en klapp på axeln, en kommentar eller ett sms kan få förnyad energi som kan vara i veckor. Positiv feedback som är trovärdig får inte förringas. Tänk er själva om ni som tränare får en vink efter träningen,
- Fy tusan va rolig träning, jag har lärt mig kanonmycket!!
Även personlig feedback som är kritiserande kan samtidigt vara utvecklande. Tänk bara på hur den framförs och framförallt hur den motiveras så kan även kritik bli energigivande.
Just det faktum att få igång en dubbelriktad kommunikation är givande. Ett av de allra bästa minnena jag har från mitt eget coachande är alla de uppmuntrande ord jag fått från föräldrar och spelare i både medgång och motgång. Mina spelare i Flickor 93 blev aldrig SM-vinnare i handboll, men de var från första träningen oslagbara i att måna om varandra och måna om oss som tränare. Jag har under tiden som tränare fått SMS, Facebook-inlägg och mail som har berört mej så otroligt mycket och som gett mig tillbaka en energi som tillfälligtvis var dränerad. Världsklass!!
Tänk på det alla spelare därute, en tränare är i minst lika stort behov av uppmärksamhet, feedback och en klapp på axeln som ni spelare!
Med tanke på den potential som finns i den personliga relationen så blir jag extra glad över att Anders Roos nu blivit en del av ledartrojkan för årets damlag. Han tycks verkligen måna om individerna och prioritera just den personliga feedbacken, något som jag själv ibland tyvärr glömde bort!
Det gäller att få ihop legobitarna så att de passar varandra optimalt och så att bygget vid olika typer av belastningar blir så starkt som möjligt. Som ledare lägger vi normalt mycket tid på hur vi ska formera vårt försvarsspel (6-0, 5-1, 3-2-1 osv), vilka anfallskombinationer vi ska använda oss av, taktiska dispositioner etc. I de allra flesta fall pratar vi i termer om att bygga kollektivet, vilket känns fullt naturligt eftersom det är just lagidrotter vi är engagerade med.
Vi vill vidare ha en grupp som trivs tillsammans, respekterar varandra och accepterar den nivå som respektive lagspelare befinner sig på.
I samband med matcher, har vi normalt ett uppladdningssnack med hela laget, vi har en gemensam uppvärmning, i våra timeouter vänder vi oss till samtliga spelare och feedbacken efter matcher är oftast uttryckt i vi-termer.
Om jag idag påbörjat en ny tränarsejour hade jag varit mer mån om att också lägga tid på det personlig planet.
Det innefattar personlig utveckling, personlig kommunikation i olika sammanhang samt att tillmötesgå individuella önskemål vid uppladdning, uppvärmning och till viss del även individuell träning.
Den individuella utvecklingen och träningen vill jag påstå ofta blir nedprioriterad till förmån för av den kollektiva träningen. Speciellt i de lag där det endast finns en ledare. Även om man som ledare kör individuell teknik, så tränar man allt som oftast samma övning för alla spelare, oavsett position och var i utvecklingen spelaren befinner sig. Jag har varit inne på att utbyta idéer med andra tränare i tidigare inlägg. Jag återkommer till detta nu. En tränare kan inte räkna med att vara specialist avseende alla positioner och alla typer av handbollskvaliteter. I mitt framtida lag ska jag värna om att få hjälp av andra ledare med förflutet på olika positioner. I detta lag ska minst en träning i veckan läggas på att träna just individuell teknik, träningar som då bedrivs med flera ledare samtidigt engagerade. Som förslag kan ju alla träningar med individuell teknik genomföras med två-tre lag samtidigt.
Framförallt ska jag vänta med den kollektiva träningen fram tills dess spelarna har en god bas i individuell teknik.
Jag tror som nämnts även att det vore optimalt om träningen någon gång också bedrivs med beaktande av vilken nivå i utvecklingen som respektive spelare befinner sig för stunden. Vissa spelare kan ha kommit långt i sin utveckling, medan andra, jämnåriga spelare fortfarande behöver träna grundläggande, individuell teknik. Detta är ju möjligt först om man är ett par ledare som kan samköra vid samma träningstillfälle.
Personlig kommunikation och feedback är ett annat moment inom lagidrotten som trots behov, viktighetsfaktor och resultat från dessa ofta blir eftersatt. Jag kan själv känna att jag under min tid som tränare inte hann med denna del i tillräcklig omfattning. Men de gånger vi verkligen hade individuella samtal (15-30 minuter) så var känslan alltid densamma, -Herregud vilken kvalitetstid!!
Just att visa en spelare full uppmärksamhet, att lyfta fram styrkor och visa att spelaren är sedd och prestationer noterade ger en "payoff" tid som är momentan. Det gäller dock att komma förberedd och begränsa samtalen till de områden det ger bäst effekt. Men ett enskilt samtal kan ge så ofantligt mycket, som troligtvis aldrig annars skulle komma fram, i alla fall inte på rätt sätt. Personliga samtal öppnar även upp för en bättre kommunikation under träningar och under matcher. Har man haft möjlighet att ventilera sina innersta tankar och känslor i ett personligt samtal så har coachen också en bättre förståelse för olika reaktioner och beteenden under träningar och matcher.
Personlig feedback är en annan del av kommunikationen. Tänk så många gånger vi sett personliga prestationer som varit utmärkta i en match, men som tyvärr försvunnit i den kollektiva summeringen av lagets insatser. Tänk på att som tränare, ledare alltid ha med anteckningsblocket och notera individuella prestationer som skett under match och träningar. En spelare som blir uppmärksammad med en klapp på axeln, en kommentar eller ett sms kan få förnyad energi som kan vara i veckor. Positiv feedback som är trovärdig får inte förringas. Tänk er själva om ni som tränare får en vink efter träningen,
- Fy tusan va rolig träning, jag har lärt mig kanonmycket!!
Även personlig feedback som är kritiserande kan samtidigt vara utvecklande. Tänk bara på hur den framförs och framförallt hur den motiveras så kan även kritik bli energigivande.
Just det faktum att få igång en dubbelriktad kommunikation är givande. Ett av de allra bästa minnena jag har från mitt eget coachande är alla de uppmuntrande ord jag fått från föräldrar och spelare i både medgång och motgång. Mina spelare i Flickor 93 blev aldrig SM-vinnare i handboll, men de var från första träningen oslagbara i att måna om varandra och måna om oss som tränare. Jag har under tiden som tränare fått SMS, Facebook-inlägg och mail som har berört mej så otroligt mycket och som gett mig tillbaka en energi som tillfälligtvis var dränerad. Världsklass!!
Tänk på det alla spelare därute, en tränare är i minst lika stort behov av uppmärksamhet, feedback och en klapp på axeln som ni spelare!
Med tanke på den potential som finns i den personliga relationen så blir jag extra glad över att Anders Roos nu blivit en del av ledartrojkan för årets damlag. Han tycks verkligen måna om individerna och prioritera just den personliga feedbacken, något som jag själv ibland tyvärr glömde bort!
söndag 4 november 2012
Hästö, Lundagård och Lugi - tack för hjälpen!
Oavsett vad du sysslar med så är det alltid bra att ha uppsatta mål, något att sträva efter och att ha siktet inställt på. Det behövs mål både på lång och kort sikt. Det är viktigt att dessa mål sätts så att de blir realistiska och att de formuleras så att alla tror på dem. Målen bör efterhand också spegla ledarens tro på att det egna laget hela tiden har en positiv utveckling. I idrottssammanhang hör vi ofta om målen att vinna serien, DM eller rent av SM.
Jag och mitt Flickor 93 lag har haft konkurrerande lag som i stor omfattning förekommit i våra uttalade och icke uttalade målsättningar. Lag som vi tampats med under alla år och som vi mer än några andra lag velat vinna över. Dessa "mål" har fördelen av att vara oerhört konkreta, mycket lätta att följa upp, blir avstämda minst två gånger om året samt blir både användbara på kort och på lång sikt. I vårt fall hette dessa klubbar i prioriterad ordning Hästö, H43/Lundagård och Lugi.
Att vi på den topp 3 lista har två Lundalag med kan bero på att jag själv har ett förflutet i Lund och därför alltid hade bekanta som rörde sig i dessa kretsar. Personer som numera är föräldrar och ledare, men som för 25 år sedan var lagkamrater eller konkurrenter till mig på handbollsplanen.
Dessa rivaliserande handbollslag är ofta även den enskilt bästa motivationen för fortsatt utveckling. Så fort jag nämnde Hästö för tjejerna så gick fys- och konditionsträningen med ens från jobbig till livsviktig. Samma reaktion fick med säkerhet tränarna för Hästö när Växjö HF kom på tal. Genomgångar inför matcher mot Hästö var alltid fyllda av fullt fokuserade spelare och inställningen vid dessa matcher alltid optimal.
Hästö var i regionen Småland/Blekinge alltid det lag som vi hade tuffast bataljer mot. Laget bestod precis som vårt av spelare med riktiga vinnarskallar. De hade dessutom två ledare som precis som undertecknad hatade att förlora. En förlust mot Hästö satt i flera dagar (om det någon gång skulle inträffa). Hästö var laget som stod för den kortsiktiga målsättningen. De skulle vi vinna mot redan första säsongen de kom med på listan över "målsättningar". Med facit i hand så var det säkert så att vi ledare ibland medvetet piskade upp stämningen lite extra för att få ut maximalt av dessa drabbningar. Det var därför alltid seriematcherna mot Hästö som vi alla såg fram emot och som vi bara behövde vinna!!
H43/Lundagård hade två duktiga tjejlag i åldrarna 1993 samt 1994. Deras 94-årgång blev t.o.m. svenska ungdomsmästare för ett par år sedan. Vi kom i kontakt med dessa båda lag tack vare att de coachades av två gamla polare till mej från min aktiva tid i H43. Genom dessa vänner så började våra lag ha försäsongsutbyte med träningsläger, träningsmatcher och lite umgänge vid sidan om handbollen.
H43/Lundagård var under inledningen alltid ett par nummer större än oss och vi var nöjda om siffrorna i våra träningsmatcher inte översteg tvåsiffrigt. Samtidigt fick vi en naturlig målsättning, en målsättning på lite längre sikt, att någon gång i framtiden ska vi bli lika bra som H43/Lundagård!
De blev en måttstock som följde med oss under alla år som ungdomsspelare.
Klimax kom när vi på hemmaplan i Ungdoms-SM steg 4 lyckades med bedriften att slå ett H43/Lundagård som då ställde upp med en toppad mix av spelare från både deras 93- och 94 årgång!
Den match som betydde allra mest av alla de kamper vi spelat mot dem under ungdomsåren.
Kanske den enskilt roligaste matchen under vår tid som ungdomslag. Vi har därefter också varit ofina nog att tvåla till "Kagorna" även på beachen i Åhus.
Lugi har också varit ett lag vi mött under många år. Det gick knappeligen ett enda SM-år utan att vi i något av stegen mötte di vinröda från Lund. Lugi som under alla år har varit topp tio i Sverige och som också spelat final i SM. I Lund är handbollen nära nog allenarådande. Där ska alla lovande ungdomar bara spela handboll. Utbudet på spelare är enormt. I vår årskull hade Lugi ca 20 jämnbra spelare och var alltid en motståndare vi hade den största respekt för. Det var dock alltid en motståndare vi gjorde bra matcher mot och där vi alltid kramade ut allt vi hade ur kaviartuben. Jag har alltid varit en krävande ledare, en ledare som inte var nöjd förrän laget verkligen presterat. Detta var dock i princip alltid den känslan jag hade när vi spelat mot Lugi. Vi gjorde alltid vårt allra bästa och fick ut det mesta av våra spelare just i dessa matcher. Lugi blev den långsiktiga målsättningen. "När vi går upp i seniorlaget så ska vi bannemej ha en Lugiskalp i bagaget. Denna målsättning kan vi endast säga oss ha infriat om vi tillgodoräknar oss Åhus beachhandbollen. Inomhus blev Lugi oss övermäktiga under alla år, även om vi absolut kontinuerligt närmade oss dem.
Just att använda sig av motståndarlag som måttstock, i fastställande av mål och för att någon gång ytterligare höja trycket på spelarna är helt underbart!
Det är just matcherna mot Hästö, Lugi och H43/Lundagård som för oss höjt pulsen och som gett vårt handbollsutövande en extra dimension. Drabbningar man idag saknar speciellt och som man ofta tänker tillbaka på när tiden som coach nu är över.
Jag och mitt Flickor 93 lag har haft konkurrerande lag som i stor omfattning förekommit i våra uttalade och icke uttalade målsättningar. Lag som vi tampats med under alla år och som vi mer än några andra lag velat vinna över. Dessa "mål" har fördelen av att vara oerhört konkreta, mycket lätta att följa upp, blir avstämda minst två gånger om året samt blir både användbara på kort och på lång sikt. I vårt fall hette dessa klubbar i prioriterad ordning Hästö, H43/Lundagård och Lugi.
Att vi på den topp 3 lista har två Lundalag med kan bero på att jag själv har ett förflutet i Lund och därför alltid hade bekanta som rörde sig i dessa kretsar. Personer som numera är föräldrar och ledare, men som för 25 år sedan var lagkamrater eller konkurrenter till mig på handbollsplanen.
Dessa rivaliserande handbollslag är ofta även den enskilt bästa motivationen för fortsatt utveckling. Så fort jag nämnde Hästö för tjejerna så gick fys- och konditionsträningen med ens från jobbig till livsviktig. Samma reaktion fick med säkerhet tränarna för Hästö när Växjö HF kom på tal. Genomgångar inför matcher mot Hästö var alltid fyllda av fullt fokuserade spelare och inställningen vid dessa matcher alltid optimal.
Hästö var i regionen Småland/Blekinge alltid det lag som vi hade tuffast bataljer mot. Laget bestod precis som vårt av spelare med riktiga vinnarskallar. De hade dessutom två ledare som precis som undertecknad hatade att förlora. En förlust mot Hästö satt i flera dagar (om det någon gång skulle inträffa). Hästö var laget som stod för den kortsiktiga målsättningen. De skulle vi vinna mot redan första säsongen de kom med på listan över "målsättningar". Med facit i hand så var det säkert så att vi ledare ibland medvetet piskade upp stämningen lite extra för att få ut maximalt av dessa drabbningar. Det var därför alltid seriematcherna mot Hästö som vi alla såg fram emot och som vi bara behövde vinna!!
H43/Lundagård hade två duktiga tjejlag i åldrarna 1993 samt 1994. Deras 94-årgång blev t.o.m. svenska ungdomsmästare för ett par år sedan. Vi kom i kontakt med dessa båda lag tack vare att de coachades av två gamla polare till mej från min aktiva tid i H43. Genom dessa vänner så började våra lag ha försäsongsutbyte med träningsläger, träningsmatcher och lite umgänge vid sidan om handbollen.
H43/Lundagård var under inledningen alltid ett par nummer större än oss och vi var nöjda om siffrorna i våra träningsmatcher inte översteg tvåsiffrigt. Samtidigt fick vi en naturlig målsättning, en målsättning på lite längre sikt, att någon gång i framtiden ska vi bli lika bra som H43/Lundagård!
De blev en måttstock som följde med oss under alla år som ungdomsspelare.
Klimax kom när vi på hemmaplan i Ungdoms-SM steg 4 lyckades med bedriften att slå ett H43/Lundagård som då ställde upp med en toppad mix av spelare från både deras 93- och 94 årgång!
Den match som betydde allra mest av alla de kamper vi spelat mot dem under ungdomsåren.
Kanske den enskilt roligaste matchen under vår tid som ungdomslag. Vi har därefter också varit ofina nog att tvåla till "Kagorna" även på beachen i Åhus.
Lugi har också varit ett lag vi mött under många år. Det gick knappeligen ett enda SM-år utan att vi i något av stegen mötte di vinröda från Lund. Lugi som under alla år har varit topp tio i Sverige och som också spelat final i SM. I Lund är handbollen nära nog allenarådande. Där ska alla lovande ungdomar bara spela handboll. Utbudet på spelare är enormt. I vår årskull hade Lugi ca 20 jämnbra spelare och var alltid en motståndare vi hade den största respekt för. Det var dock alltid en motståndare vi gjorde bra matcher mot och där vi alltid kramade ut allt vi hade ur kaviartuben. Jag har alltid varit en krävande ledare, en ledare som inte var nöjd förrän laget verkligen presterat. Detta var dock i princip alltid den känslan jag hade när vi spelat mot Lugi. Vi gjorde alltid vårt allra bästa och fick ut det mesta av våra spelare just i dessa matcher. Lugi blev den långsiktiga målsättningen. "När vi går upp i seniorlaget så ska vi bannemej ha en Lugiskalp i bagaget. Denna målsättning kan vi endast säga oss ha infriat om vi tillgodoräknar oss Åhus beachhandbollen. Inomhus blev Lugi oss övermäktiga under alla år, även om vi absolut kontinuerligt närmade oss dem.
Just att använda sig av motståndarlag som måttstock, i fastställande av mål och för att någon gång ytterligare höja trycket på spelarna är helt underbart!
Det är just matcherna mot Hästö, Lugi och H43/Lundagård som för oss höjt pulsen och som gett vårt handbollsutövande en extra dimension. Drabbningar man idag saknar speciellt och som man ofta tänker tillbaka på när tiden som coach nu är över.
fredag 2 november 2012
Restens HF - laget, myten, legenden
Som ni sett har min energi och ämnesfantasi drastiskt avtagit senaste tiden. Men, efter att studerat min läsarstatistik och då insett att jag har läsare från Sverige, Norge, Tyskland, England, Spanien, Ryssland, Kanada, USA, Australien och Hong Kong som regelbundet följer min inlägg så har jag genast fått förnyad energi. När jag dessutom idag fick mail från min moderklubb tillika Skånes största handbolsklubb sett ur antalet aktiva ungdomar, H43 Lund, som berättade att de följde min blogg fick jag förstås blodad tand. Jättekul!
Genast dök det upp nya ämnen som jag fortfarande inte har berört, bl.a. historien om laget RESTEN, en sannsaga jag med stor framgång använt mej av som uppeppning inför viktiga matcher.
Laget RESTEN bygger på en episod som jag varit med om som ungdomsledare. En historia som till viss del förskönats, men som i alla väsentliga delar är sann. Det är en berättelse som visar på vikten av förtroende, kollektiv tro, inställning och av viljan att vinna. Det är en händelse som så hårt etsat sig fast i mina handbollsminnen och som jag fortfarande idag ofta tänker tillbaka på i olika sammanhang. Det är också en berättelse som innehåller så mycket känslor att jag kommer få svårt att klä det i ord så att det ger händelsen en rättvis beskrivning. Nåväl, jag gör ett försök.
Händelsen ägde rum direkt efter jag avslutat min egen aktiva karriär. Jag valde då att hjälpa en av mina gamla handbollspolare och en förälder att coacha ett pojklag. Vårt lag delade träningstillfälle med ett annat pojklag i samma ålder, men från ett annat område i Växjö. Låt oss nedan kalla lagen för Lag Teleborg och Lag Hovshaga efter de områden de kom från. När händelsen utspelade sig var killarna 13 år gamla.
Båda lagen var jämna och när vi spelade mot varandra så var det alltid jämna duster. Lagen spelade i två olika smålandsserier, där de var framgångsrika på vars ett håll.
Båda lagen bestod av fem-sex spelare som alla var mycket framträdande och dominerade stort in sina respektive lag under seriematcherna. Dessa spelare fick därför alltid mycket speltid och mycket uppmärksamhet. En uppmärksamhet såväl på träning som innan, under och efter matcherna. Utöver "Stjärnorna" så fanns det ytterligare ca 8-10 spelare i respektive lag som fick kämpa om övriga platser. Så var förutsättningarna då jag anslöt som ledare och min känsla vid det tillfället var att detta förhållande var på väg att cementeras även för kommande säsonger. Det ska dock sägas att samtliga ledare var på alla sätt både kompetenta och mycket måna om killarna. Det var för övrigt också bra stämning i båda lagen. Men så, i slutet av första säsongen som ledare, hände något som rubbade mönstret i lagen men som också skulle visa sig var en mycket bra väckarklocka för samtliga berörda.
Det jag nu kommer att återge skedde efter tre års seriespel i de ovan nämnda lagen Teleborg och Hovshaga. Dessa grabbar närmade sig nu åldern då de för första gången skulle få spela Ungdoms SM. Givetvis ett stort ögonblick för såväl spelare som ledare och föräldrar. Det bestämdes dock att föreningen inte skulle ställa upp med mer än ett lag, ett lag som bestod i en mix av de bästa spelarna från båda lagen. I sig inget anmärkningsvärt beslut. Det gjordes dock klart i ett tidigt skede vilka spelare som ingick i SM truppen och vilka spelare som inte ansågs tillräckligt bra, spelare som blev över.
Ett par månader innan SM steg 1 skulle spelas anordnades en mindre turnering av Växjö HF.
Inför turneringen bestämde de två ansvariga ledarna för de två Växjö HF-lagen Teleborg och Hovhaga att SM-laget skulle spelas ihop. Förutom SM-laget så deltog sex andra smålandslag samt ett lag med de Växjöspelare som inte dög, laget Resten.
Jag blev tillfrågad att leda Resten under hemmaturneringen medan de två ansvariga ledarna tillsammans skulle leda SM-laget. De åtta lagen delades in i två olika grupper som skulle spela en enkelserie. Vinnarna och tvåorna i resp grupp gick till semifinal.
Laget Resten bestod enbart av spelare som under tidigare år hade förlitat sig på de etablerade spelarna, och hade därför dåligt självförtroende. Spelare som spelat andrafiolen under tre års tid och under denna tid inte heller i tillräcklig omfattning uppmuntrats och getts förtroendet att utvecklas.
Det visade sig också i öppningsmatchen att spelarna i Resten uppträdde vilset och framförallt blev avsaknaden av Stjärnorna "som skulle göra det" mycket tydlig. Samtliga spelare i Resten väntade i anfall efter anfall på att någon annan skulle träda fram och ta på sig "ledarrollen". Men med tanke på deras roller i seriespelet så fanns ingen naturlig ledare i gruppen . Vi förlorade således inledningsmatchen mot det på förhand svagaste laget i gruppen.
Efter första matchen hade vi en lång samling där vi diskuterade att våga, att ta för sig, att inte gömma sig bakom någon annan. Jag som följt spelarna under en hel säsong visste ju att bakom dessa grabbar fanns det faktiskt potential. Det var bara en fråga om att få fram den. Ett stort antal föräldrar som var på plats kom ner och gav uppmuntrande ord. Jag såg i ögonen på flera av dem hur gärna de ville att Resten skulle få vinna någon av matcherna.
I andra gruppen ångade SM-laget på och övertygade precis som det var tänkt. De vann enkelt sina två första matcher och var i princip redan då klara gruppettor.
I Restens andra match skulle vi möta en motståndare som vi sett i öppningsmatchen och som då kändes övermäktig. Vi hade ett bra upptugg inför matchen. Samtliga spelare ville ju visa att de kunde vinna även utan Stjärnorna. Matchen var jämn hela tiden, men genom en riktig fighting spirit lyckades Resten till slut vinna matchen. Spelarna var jublande glada, föräldrarna likaså. Det kändes som om vi redan gått till slutspel.
Nu återstod sista gruppspelsmatchen. En match som var helt avgörande för om vi skulle få spela vidare. En match som plötsligt inte kändes omöjlig. Laget vi skulle möta, var mediokert, och hade på sina två första matcher inte övertygat. Än en gång hade vi en bra samling innan match. Den minsta fis hade uppfattats som ett värsta överljudsplan. Alla var spända, fokuserade och ville höra - Hur gör vi för att vinna igen?
Att se grabbarna börja ta för sig, använda sin potential och svetsas samman som lag var oerhört stimulerande. Det började nu utkristallisera sig ett lag som verkligen kunde spela handboll. Som ni förstår vann Resten även sin tredje match. Inte med mycket, men resultaten föll så att Resten faktiskt med två segrar lyckades vinna gruppen. SLUTSPEL!!!
Jublet visste inga gränser. Vi visste att inte bara kvällen utan hela helgen var räddad. Föräldrarna hade växt lika mycket som spelarna. De gladde sig och började leva upp på läktaren, sida vid sida med föräldrarna till Stjärnorna i SM-laget.
De två Växjö lagen genomförde därefter två mycket bra semifinaler, och helt plötsligt stod vi med båda lagen i finalen. Det var som tidigare nämnts inget kvalificerat motstånd, så att SM-laget skulle spela final var helt väntat. Men att Resten lyckats med samma bedrift var en stor överraskning.
Nu återstod finalen. Då plötsligt kom ledarna för SM-laget fram till mej och föreslog att vi ledare inte aktivt skulle coacha våra lag, utan låta spelarna "spela fritt". - Icke sa Nicke. Aldrig skulle jag nu sitta passivt med ett lag som Resten. Här skulle tvärtom all coachning i världen plockas fram. Det fanns ju inget som var mer lockande för både mig själv och Resten som att få ge Stjärnorna en kamp.
Vi hade ju inte längre något att förlora. Så fick det alltså bli.
SM-laget hade, som ni förstår, på pappret den klart bästa uppställningen. De var fysisk överlägsna och med spelare som dominerande i sina resp områdeslag. De hade spelarna med de klart bästa skotten och bästa genombrotten. De hade också spelarna som under alla år vant sig vid att våga och att gilla avgöra när det verkligen gällde. Det enda som talade emot SM-laget var att flera av spelarna tekniskt sätt var enkelspåriga. Kunde man lura dessa spelare att göra något de inte kände sig trygga med så kunde de bli störda.
Och det var just den taktiken vi valde. Vi enades om att spela ett offensivt försvarsspel, något vi egentligen inte övat något på då 6-0 försvar var det allenarådande på den tiden. Spelarna i Resten hade ju redan överpresterat och hade överhuvudtaget ingen press. Men, de hade istället all motivation i världen att visa alla belackare vilka kvaliteter de egentligen hade.
Det var mäktigt att se 13-åriga killar visa en sån hunger, beslutsamhet, fokus och vilja. Vi bestämde oss tillsammans, vi skulle ut och köra så det glödde!!
Jag hade när matchen började ett helt nytt lag att förfoga över. Även om de lag vi tidigare spelat mot inte var några demonlag, så hade våra vinster byggt upp allt det vi saknat när turneringen började. Vi hade fått självförtroende, försvarsstrateger, målskyttar och ett helt gäng vinnarskallar, allt över en eftermiddag.
Som alla sagor fick denna händelse även ett gott slut. Efter full tid hade vår taktik och vårt nyvunna självförtroende visat sig matchavgörande. Jag, spelare och föräldrar hade vunnit turneringen i Växjö över ett par lokala konkurrenter. Men framförallt hade vi vunnit över SM-laget. Vi hade på sätt och vis också vunnit över oss själva. För oss kändes det som att vi vunnit SM-guld. Vi var glada som spelemän. Vi hoppade, slog kullerbyttor, kramades och strålade tillsammans. Jag har ett otroligt starkt minne från denna eftermiddag. Pappan till en av grabbarna kom gråtandes fram till mig på planen och tackade för något som betydde så mycket för både honom och hans son.
Detta var eftermiddagen som skapade den story som jag senare med stor framgång använde för att gjuta mod i mitt Flickor 93 lag under ett av SM stegen för juniorer under fjolåret. Ett steg då vi saknade tre av våra nyckelspelare och, som vi då trodde, skulle spela mot ett övermäktigt lag.
Tack alla ni grabbar från Resten som finns därute någonstans.
Resten kommer för alltid finnas med som ett av mina bästa handbollsminnen.
Genast dök det upp nya ämnen som jag fortfarande inte har berört, bl.a. historien om laget RESTEN, en sannsaga jag med stor framgång använt mej av som uppeppning inför viktiga matcher.
Laget RESTEN bygger på en episod som jag varit med om som ungdomsledare. En historia som till viss del förskönats, men som i alla väsentliga delar är sann. Det är en berättelse som visar på vikten av förtroende, kollektiv tro, inställning och av viljan att vinna. Det är en händelse som så hårt etsat sig fast i mina handbollsminnen och som jag fortfarande idag ofta tänker tillbaka på i olika sammanhang. Det är också en berättelse som innehåller så mycket känslor att jag kommer få svårt att klä det i ord så att det ger händelsen en rättvis beskrivning. Nåväl, jag gör ett försök.
Händelsen ägde rum direkt efter jag avslutat min egen aktiva karriär. Jag valde då att hjälpa en av mina gamla handbollspolare och en förälder att coacha ett pojklag. Vårt lag delade träningstillfälle med ett annat pojklag i samma ålder, men från ett annat område i Växjö. Låt oss nedan kalla lagen för Lag Teleborg och Lag Hovshaga efter de områden de kom från. När händelsen utspelade sig var killarna 13 år gamla.
Båda lagen var jämna och när vi spelade mot varandra så var det alltid jämna duster. Lagen spelade i två olika smålandsserier, där de var framgångsrika på vars ett håll.
Båda lagen bestod av fem-sex spelare som alla var mycket framträdande och dominerade stort in sina respektive lag under seriematcherna. Dessa spelare fick därför alltid mycket speltid och mycket uppmärksamhet. En uppmärksamhet såväl på träning som innan, under och efter matcherna. Utöver "Stjärnorna" så fanns det ytterligare ca 8-10 spelare i respektive lag som fick kämpa om övriga platser. Så var förutsättningarna då jag anslöt som ledare och min känsla vid det tillfället var att detta förhållande var på väg att cementeras även för kommande säsonger. Det ska dock sägas att samtliga ledare var på alla sätt både kompetenta och mycket måna om killarna. Det var för övrigt också bra stämning i båda lagen. Men så, i slutet av första säsongen som ledare, hände något som rubbade mönstret i lagen men som också skulle visa sig var en mycket bra väckarklocka för samtliga berörda.
Det jag nu kommer att återge skedde efter tre års seriespel i de ovan nämnda lagen Teleborg och Hovshaga. Dessa grabbar närmade sig nu åldern då de för första gången skulle få spela Ungdoms SM. Givetvis ett stort ögonblick för såväl spelare som ledare och föräldrar. Det bestämdes dock att föreningen inte skulle ställa upp med mer än ett lag, ett lag som bestod i en mix av de bästa spelarna från båda lagen. I sig inget anmärkningsvärt beslut. Det gjordes dock klart i ett tidigt skede vilka spelare som ingick i SM truppen och vilka spelare som inte ansågs tillräckligt bra, spelare som blev över.
Ett par månader innan SM steg 1 skulle spelas anordnades en mindre turnering av Växjö HF.
Inför turneringen bestämde de två ansvariga ledarna för de två Växjö HF-lagen Teleborg och Hovhaga att SM-laget skulle spelas ihop. Förutom SM-laget så deltog sex andra smålandslag samt ett lag med de Växjöspelare som inte dög, laget Resten.
Jag blev tillfrågad att leda Resten under hemmaturneringen medan de två ansvariga ledarna tillsammans skulle leda SM-laget. De åtta lagen delades in i två olika grupper som skulle spela en enkelserie. Vinnarna och tvåorna i resp grupp gick till semifinal.
Laget Resten bestod enbart av spelare som under tidigare år hade förlitat sig på de etablerade spelarna, och hade därför dåligt självförtroende. Spelare som spelat andrafiolen under tre års tid och under denna tid inte heller i tillräcklig omfattning uppmuntrats och getts förtroendet att utvecklas.
Det visade sig också i öppningsmatchen att spelarna i Resten uppträdde vilset och framförallt blev avsaknaden av Stjärnorna "som skulle göra det" mycket tydlig. Samtliga spelare i Resten väntade i anfall efter anfall på att någon annan skulle träda fram och ta på sig "ledarrollen". Men med tanke på deras roller i seriespelet så fanns ingen naturlig ledare i gruppen . Vi förlorade således inledningsmatchen mot det på förhand svagaste laget i gruppen.
Efter första matchen hade vi en lång samling där vi diskuterade att våga, att ta för sig, att inte gömma sig bakom någon annan. Jag som följt spelarna under en hel säsong visste ju att bakom dessa grabbar fanns det faktiskt potential. Det var bara en fråga om att få fram den. Ett stort antal föräldrar som var på plats kom ner och gav uppmuntrande ord. Jag såg i ögonen på flera av dem hur gärna de ville att Resten skulle få vinna någon av matcherna.
I andra gruppen ångade SM-laget på och övertygade precis som det var tänkt. De vann enkelt sina två första matcher och var i princip redan då klara gruppettor.
I Restens andra match skulle vi möta en motståndare som vi sett i öppningsmatchen och som då kändes övermäktig. Vi hade ett bra upptugg inför matchen. Samtliga spelare ville ju visa att de kunde vinna även utan Stjärnorna. Matchen var jämn hela tiden, men genom en riktig fighting spirit lyckades Resten till slut vinna matchen. Spelarna var jublande glada, föräldrarna likaså. Det kändes som om vi redan gått till slutspel.
Nu återstod sista gruppspelsmatchen. En match som var helt avgörande för om vi skulle få spela vidare. En match som plötsligt inte kändes omöjlig. Laget vi skulle möta, var mediokert, och hade på sina två första matcher inte övertygat. Än en gång hade vi en bra samling innan match. Den minsta fis hade uppfattats som ett värsta överljudsplan. Alla var spända, fokuserade och ville höra - Hur gör vi för att vinna igen?
Att se grabbarna börja ta för sig, använda sin potential och svetsas samman som lag var oerhört stimulerande. Det började nu utkristallisera sig ett lag som verkligen kunde spela handboll. Som ni förstår vann Resten även sin tredje match. Inte med mycket, men resultaten föll så att Resten faktiskt med två segrar lyckades vinna gruppen. SLUTSPEL!!!
Jublet visste inga gränser. Vi visste att inte bara kvällen utan hela helgen var räddad. Föräldrarna hade växt lika mycket som spelarna. De gladde sig och började leva upp på läktaren, sida vid sida med föräldrarna till Stjärnorna i SM-laget.
De två Växjö lagen genomförde därefter två mycket bra semifinaler, och helt plötsligt stod vi med båda lagen i finalen. Det var som tidigare nämnts inget kvalificerat motstånd, så att SM-laget skulle spela final var helt väntat. Men att Resten lyckats med samma bedrift var en stor överraskning.
Nu återstod finalen. Då plötsligt kom ledarna för SM-laget fram till mej och föreslog att vi ledare inte aktivt skulle coacha våra lag, utan låta spelarna "spela fritt". - Icke sa Nicke. Aldrig skulle jag nu sitta passivt med ett lag som Resten. Här skulle tvärtom all coachning i världen plockas fram. Det fanns ju inget som var mer lockande för både mig själv och Resten som att få ge Stjärnorna en kamp.
Vi hade ju inte längre något att förlora. Så fick det alltså bli.
SM-laget hade, som ni förstår, på pappret den klart bästa uppställningen. De var fysisk överlägsna och med spelare som dominerande i sina resp områdeslag. De hade spelarna med de klart bästa skotten och bästa genombrotten. De hade också spelarna som under alla år vant sig vid att våga och att gilla avgöra när det verkligen gällde. Det enda som talade emot SM-laget var att flera av spelarna tekniskt sätt var enkelspåriga. Kunde man lura dessa spelare att göra något de inte kände sig trygga med så kunde de bli störda.
Och det var just den taktiken vi valde. Vi enades om att spela ett offensivt försvarsspel, något vi egentligen inte övat något på då 6-0 försvar var det allenarådande på den tiden. Spelarna i Resten hade ju redan överpresterat och hade överhuvudtaget ingen press. Men, de hade istället all motivation i världen att visa alla belackare vilka kvaliteter de egentligen hade.
Det var mäktigt att se 13-åriga killar visa en sån hunger, beslutsamhet, fokus och vilja. Vi bestämde oss tillsammans, vi skulle ut och köra så det glödde!!
Jag hade när matchen började ett helt nytt lag att förfoga över. Även om de lag vi tidigare spelat mot inte var några demonlag, så hade våra vinster byggt upp allt det vi saknat när turneringen började. Vi hade fått självförtroende, försvarsstrateger, målskyttar och ett helt gäng vinnarskallar, allt över en eftermiddag.
Som alla sagor fick denna händelse även ett gott slut. Efter full tid hade vår taktik och vårt nyvunna självförtroende visat sig matchavgörande. Jag, spelare och föräldrar hade vunnit turneringen i Växjö över ett par lokala konkurrenter. Men framförallt hade vi vunnit över SM-laget. Vi hade på sätt och vis också vunnit över oss själva. För oss kändes det som att vi vunnit SM-guld. Vi var glada som spelemän. Vi hoppade, slog kullerbyttor, kramades och strålade tillsammans. Jag har ett otroligt starkt minne från denna eftermiddag. Pappan till en av grabbarna kom gråtandes fram till mig på planen och tackade för något som betydde så mycket för både honom och hans son.
Detta var eftermiddagen som skapade den story som jag senare med stor framgång använde för att gjuta mod i mitt Flickor 93 lag under ett av SM stegen för juniorer under fjolåret. Ett steg då vi saknade tre av våra nyckelspelare och, som vi då trodde, skulle spela mot ett övermäktigt lag.
Tack alla ni grabbar från Resten som finns därute någonstans.
Resten kommer för alltid finnas med som ett av mina bästa handbollsminnen.
torsdag 1 november 2012
När vill vi nå peaken som ungdomslag, och hur når vi dit?
Alla ledare, spelare, styrelser och föräldrar vill någon gång få uppleva känslan av att få vara bäst. Bäst kan innebära bäst i den lokala turneringen, bäst i seriespel, bäst i DM eller t.o.m. bäst i Svenska Mästerskapen. Oavsett vilken nivå vi pratar om så är känslan av att stå överst på prispallen, att få guldmedalj och att veta att inget annat lag varit bättre än vi, oslagbar.
När man åtar sej ett tränaruppdrag och börjar träna ungdomar från knatteålder är rubricerad fråga relevant att ställa sej.
När vill vi egentligen att vårt lag når max kapacitet?
När vill vi lyfta den buckla vi sett fram emot och satt upp som mål?
Klubben har med säkerhet också en önskan, kanske inte alltid densamma som ledaren och laget, på när de önskar att ungdomslagens peak ska komma.
Min egna uppfattning är att samtliga intressenter borde önska att peaken inföll vid samma tillfälle. För visst vill vi väl alla att ungdomslaget når toppen av sin prestation det sista året som juniorer, dvs när ungdomstiden är på väg att övergå till seniorspel och tiden som ungdomsspelare ska krönas.
Hur motiverar jag detta?
a) För klubbens del är seniorlaget i alla sammanhang klubbens viktigaste lag.
Det gäller mycket för att öka framgång för representationslagen direkt ökar attraktionskraften mot
- sponsorer och därmed förbättra ekonomin i föreningen,
- att engagera sej i klubben dvs en förenkling i rekryteringen av ledare
- rekrytering av nya ungdomar samt
- extern rekrytering av seniorspelare.
Därför vill klubben ha så många spelare från egna ungdomsleden att varje år gå in i seniorlagen och
därmed öka konkurrens och slagkraft hos dessa lag.
b) För ungdomsspelarnas del så är det alltid mest stimulerande att träna och spela i en positiv utvecklingskurva.
Framgång föder framgång. Ett lag som har en positiv utveckling har alltid lättare att motivera spelare, att kitta samman gänget och att få spelarna att fortsätta i laget. Mitt eget ungdomslag hade denna utveckling. Vi nådde aldrig till yttersta Sverigeelit, men har faktiskt i år, som förstaårsseniorer, redan haft 11 spelare som a-lagsdebuterat i vårt division 1 lag. Något som jag gärna skryter med och som jag sätter högst upp på mitt Handbolls-CV.
Denna framgång ligger inte i osedvanligt stora talanger, utan är istället frukten av
- en positiv resultatutveckling under alla år
- en, som jag tror, stark känsla av att alla känt sig delaktiga i våra resultat
c) För föräldrarnas del så ser de gärna att deras telningar så länge som möjligt håller kvar vid sitt idrottande.
d) Slutligen så måste det även vara ledarens dröm att se sina spelare och sitt lag utvecklas, både individuellt och kollektivt. Ju längre en sådan utveckling pågår desto större stimulans. Sedan om slutmålet är bäst i Växjö, bäst i Småland eller bäst i Sverige är inte lika viktigt som just att efter åtta år kunna säga " Vi gick hela vägen, vi har utvecklats både i kollektivet och individuellt och vi är nu redo att bidra till kommande framgångar för vårt a-lag"
För att nå toppen av sin förmåga vid den tyngsta av ungdomsklasserna krävs ett kontinuerligt fokus på att behålla ALLA spelare, oavsett tekniskt kunnande. Det går inte att spela juniorhandboll med endast 5 spelare i ett handbollslag.
Var därför noga med att låta alla känna delaktighet, ge alla beröm efter deras förmåga och tänk på att spelare utvecklas olika. Våra a-lag kommer nu, mer än någonsin, att behöva påfyllning från de egna leden.
Min egna uppfattning är att samtliga intressenter borde önska att peaken inföll vid samma tillfälle. För visst vill vi väl alla att ungdomslaget når toppen av sin prestation det sista året som juniorer, dvs när ungdomstiden är på väg att övergå till seniorspel och tiden som ungdomsspelare ska krönas.
Hur motiverar jag detta?
a) För klubbens del är seniorlaget i alla sammanhang klubbens viktigaste lag.
Det gäller mycket för att öka framgång för representationslagen direkt ökar attraktionskraften mot
- sponsorer och därmed förbättra ekonomin i föreningen,
- att engagera sej i klubben dvs en förenkling i rekryteringen av ledare
- rekrytering av nya ungdomar samt
- extern rekrytering av seniorspelare.
Därför vill klubben ha så många spelare från egna ungdomsleden att varje år gå in i seniorlagen och
därmed öka konkurrens och slagkraft hos dessa lag.
b) För ungdomsspelarnas del så är det alltid mest stimulerande att träna och spela i en positiv utvecklingskurva.
Framgång föder framgång. Ett lag som har en positiv utveckling har alltid lättare att motivera spelare, att kitta samman gänget och att få spelarna att fortsätta i laget. Mitt eget ungdomslag hade denna utveckling. Vi nådde aldrig till yttersta Sverigeelit, men har faktiskt i år, som förstaårsseniorer, redan haft 11 spelare som a-lagsdebuterat i vårt division 1 lag. Något som jag gärna skryter med och som jag sätter högst upp på mitt Handbolls-CV.
Denna framgång ligger inte i osedvanligt stora talanger, utan är istället frukten av
- en positiv resultatutveckling under alla år
- en, som jag tror, stark känsla av att alla känt sig delaktiga i våra resultat
c) För föräldrarnas del så ser de gärna att deras telningar så länge som möjligt håller kvar vid sitt idrottande.
d) Slutligen så måste det även vara ledarens dröm att se sina spelare och sitt lag utvecklas, både individuellt och kollektivt. Ju längre en sådan utveckling pågår desto större stimulans. Sedan om slutmålet är bäst i Växjö, bäst i Småland eller bäst i Sverige är inte lika viktigt som just att efter åtta år kunna säga " Vi gick hela vägen, vi har utvecklats både i kollektivet och individuellt och vi är nu redo att bidra till kommande framgångar för vårt a-lag"
För att nå toppen av sin förmåga vid den tyngsta av ungdomsklasserna krävs ett kontinuerligt fokus på att behålla ALLA spelare, oavsett tekniskt kunnande. Det går inte att spela juniorhandboll med endast 5 spelare i ett handbollslag.
Var därför noga med att låta alla känna delaktighet, ge alla beröm efter deras förmåga och tänk på att spelare utvecklas olika. Våra a-lag kommer nu, mer än någonsin, att behöva påfyllning från de egna leden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)