Restens HF - laget, myten, legenden

Som ni sett har min energi och ämnesfantasi drastiskt avtagit senaste tiden. Men, efter att studerat min läsarstatistik och då insett att jag har läsare från Sverige, Norge, Tyskland, England, Spanien, Ryssland, Kanada, USA, Australien och Hong Kong som regelbundet följer min inlägg så har jag genast fått förnyad energi. När jag dessutom idag fick mail från min moderklubb tillika Skånes största handbolsklubb sett ur antalet aktiva ungdomar, H43 Lund, som berättade att de följde min blogg fick jag förstås blodad tand. Jättekul!
Genast dök det upp nya ämnen som jag fortfarande inte har berört, bl.a. historien om laget RESTEN, en sannsaga jag med stor framgång använt mej av som uppeppning inför viktiga matcher.

Laget RESTEN bygger på en episod som jag varit med om som ungdomsledare. En historia som till viss del förskönats, men som i alla väsentliga delar är sann. Det är en berättelse som visar på vikten av förtroende, kollektiv tro, inställning och av viljan att vinna. Det är en händelse som så hårt etsat sig fast i mina handbollsminnen och som jag fortfarande idag ofta tänker tillbaka på i olika sammanhang. Det är också en berättelse som innehåller så mycket känslor att jag kommer få svårt att klä det i ord så att det ger händelsen en rättvis beskrivning. Nåväl, jag gör ett försök.

Händelsen ägde rum direkt efter jag avslutat min egen aktiva karriär. Jag valde då att hjälpa en av mina gamla handbollspolare och en förälder att coacha ett pojklag. Vårt lag delade träningstillfälle med ett annat pojklag i samma ålder, men från ett annat område i Växjö. Låt oss nedan kalla lagen för Lag Teleborg och Lag Hovshaga efter de områden de kom från. När händelsen utspelade sig var killarna 13 år gamla.

Båda lagen var jämna och när vi spelade mot varandra så var det alltid jämna duster. Lagen spelade i två olika smålandsserier, där de var framgångsrika på vars ett håll.
Båda lagen bestod av fem-sex spelare som alla var mycket framträdande och dominerade stort in sina respektive lag under seriematcherna. Dessa spelare fick därför alltid mycket speltid och mycket uppmärksamhet. En uppmärksamhet såväl på träning som innan, under och efter matcherna. Utöver "Stjärnorna" så fanns det ytterligare ca 8-10 spelare i respektive lag som fick kämpa om övriga platser. Så var förutsättningarna då jag anslöt som ledare och min känsla vid det tillfället var att detta förhållande var på väg att cementeras även för kommande säsonger. Det ska dock sägas att samtliga ledare var på alla sätt både kompetenta och mycket måna om killarna. Det var för övrigt också bra stämning i båda lagen. Men så, i slutet av första säsongen som ledare, hände något som rubbade mönstret i lagen men som också skulle visa sig var en mycket bra väckarklocka för samtliga berörda.

Det jag nu kommer att återge skedde efter tre års seriespel i de ovan nämnda lagen Teleborg och Hovshaga.  Dessa grabbar närmade sig nu åldern då de för första gången skulle få spela Ungdoms SM. Givetvis ett stort ögonblick för såväl spelare som ledare och föräldrar. Det bestämdes dock att föreningen inte skulle ställa upp med mer än ett lag, ett lag som bestod i en mix av de bästa spelarna från båda lagen. I sig inget anmärkningsvärt beslut. Det gjordes dock klart i ett tidigt skede vilka spelare som ingick i SM truppen och vilka spelare som inte ansågs tillräckligt bra, spelare som blev över.

Ett par månader innan SM steg 1 skulle spelas anordnades en mindre turnering av Växjö HF.
Inför turneringen bestämde de två ansvariga ledarna för de två Växjö HF-lagen Teleborg och Hovhaga att SM-laget skulle spelas ihop. Förutom SM-laget så deltog sex andra smålandslag samt ett lag med de Växjöspelare som inte dög, laget Resten.

Jag blev tillfrågad att leda Resten under hemmaturneringen medan de två ansvariga ledarna tillsammans skulle leda SM-laget. De åtta lagen delades in i två olika grupper som skulle spela en enkelserie. Vinnarna och tvåorna i resp grupp gick till semifinal.

Laget Resten bestod enbart av spelare som under tidigare år hade förlitat sig på de etablerade spelarna, och hade därför dåligt självförtroende. Spelare som spelat andrafiolen under tre års tid och under denna tid inte heller i tillräcklig omfattning uppmuntrats och getts förtroendet att utvecklas.

Det visade sig också i öppningsmatchen att spelarna i Resten uppträdde vilset och framförallt blev avsaknaden av Stjärnorna "som skulle göra det" mycket tydlig. Samtliga spelare i Resten väntade i anfall efter anfall på att någon annan skulle träda fram och ta på sig "ledarrollen". Men med tanke på deras roller i seriespelet så fanns ingen naturlig ledare i gruppen . Vi förlorade således inledningsmatchen mot det på förhand svagaste laget i gruppen.
Efter första matchen hade vi en lång samling där vi diskuterade att våga, att ta för sig, att inte gömma sig bakom någon annan. Jag som följt spelarna under en hel säsong visste ju att bakom dessa grabbar fanns det faktiskt potential. Det var bara en fråga om att få fram den. Ett stort antal föräldrar som var på plats kom ner och gav uppmuntrande ord. Jag såg i ögonen på flera av dem hur gärna de ville att Resten skulle få vinna någon av matcherna.

I andra gruppen ångade SM-laget på och övertygade precis som det var tänkt. De vann enkelt sina två första matcher och var i princip redan då klara gruppettor.

I Restens andra match skulle vi möta en motståndare som vi sett i öppningsmatchen och som då kändes övermäktig. Vi hade ett bra upptugg inför matchen. Samtliga spelare ville ju visa att de kunde vinna även utan Stjärnorna. Matchen var jämn hela tiden, men genom en riktig fighting spirit lyckades Resten till slut vinna matchen. Spelarna var jublande glada, föräldrarna likaså. Det kändes som om vi redan gått till slutspel.

Nu återstod sista gruppspelsmatchen. En match som var helt avgörande för om vi skulle få spela vidare. En match som plötsligt inte kändes omöjlig. Laget vi skulle möta, var mediokert, och hade på sina två första matcher inte övertygat. Än en gång hade vi en bra samling innan match. Den minsta fis hade uppfattats som ett värsta överljudsplan. Alla var spända, fokuserade och ville höra - Hur gör vi för att vinna igen?

Att se grabbarna börja ta för sig, använda sin potential och svetsas samman som lag var oerhört stimulerande. Det började nu utkristallisera sig ett lag som verkligen kunde spela handboll. Som ni förstår vann Resten även sin tredje match. Inte med mycket, men resultaten föll så att Resten faktiskt med två segrar lyckades vinna gruppen. SLUTSPEL!!!
Jublet visste inga gränser. Vi visste att inte bara kvällen utan hela helgen var räddad. Föräldrarna hade växt lika mycket som spelarna. De gladde sig och började leva upp på läktaren, sida vid sida med föräldrarna till Stjärnorna i SM-laget.

De två Växjö lagen genomförde därefter två mycket bra semifinaler, och helt plötsligt stod vi med båda lagen i finalen. Det var som tidigare nämnts inget kvalificerat motstånd, så att SM-laget skulle spela final var helt väntat. Men att Resten lyckats med samma bedrift var en stor överraskning.

Nu återstod finalen. Då plötsligt kom ledarna för SM-laget fram till mej och föreslog att vi ledare inte aktivt skulle coacha våra lag, utan låta spelarna "spela fritt".  - Icke sa Nicke. Aldrig skulle jag nu sitta passivt med ett lag som Resten. Här skulle tvärtom all coachning i världen plockas fram. Det fanns ju inget som var mer lockande för både mig själv och Resten som att få ge Stjärnorna en kamp.
Vi hade ju inte längre något att förlora. Så fick det alltså bli.

SM-laget hade, som ni förstår, på pappret den klart bästa uppställningen. De var fysisk överlägsna och med spelare som dominerande i sina resp områdeslag. De hade spelarna med de klart bästa skotten och bästa genombrotten. De hade också spelarna som under alla år vant sig vid att våga och att gilla avgöra när det verkligen gällde. Det enda som talade emot SM-laget var att flera av spelarna tekniskt sätt var  enkelspåriga. Kunde man lura dessa spelare att göra något de inte kände sig trygga med så kunde de bli störda.

Och det var just den taktiken vi valde. Vi enades om att spela ett offensivt försvarsspel, något vi egentligen inte övat något på då 6-0 försvar var det allenarådande på den tiden. Spelarna i Resten hade ju redan överpresterat och hade överhuvudtaget ingen press. Men, de hade istället all motivation i världen att visa alla belackare vilka kvaliteter de egentligen hade.
Det var mäktigt att se 13-åriga killar visa en sån hunger, beslutsamhet, fokus och vilja. Vi bestämde oss tillsammans, vi skulle ut och köra så det glödde!!

Jag hade när matchen började ett helt nytt lag att förfoga över. Även om de lag vi tidigare spelat mot inte var några demonlag, så hade våra vinster byggt upp allt det vi saknat när turneringen började. Vi hade fått självförtroende, försvarsstrateger, målskyttar och ett helt gäng vinnarskallar, allt över en eftermiddag.

Som alla sagor fick denna händelse även ett gott slut. Efter full tid hade vår taktik och vårt nyvunna självförtroende visat sig matchavgörande. Jag, spelare och föräldrar hade vunnit turneringen i Växjö över ett par lokala konkurrenter. Men framförallt hade vi vunnit över SM-laget. Vi hade på sätt och vis också vunnit över oss själva. För oss kändes det som att vi vunnit SM-guld. Vi var glada som spelemän. Vi hoppade, slog kullerbyttor, kramades och strålade tillsammans. Jag har ett otroligt starkt minne från denna eftermiddag. Pappan till en av grabbarna kom gråtandes fram till mig på planen och tackade för något som betydde så mycket för både honom och hans son.

Detta var eftermiddagen som skapade den story som jag senare med stor framgång använde för att gjuta mod i mitt Flickor 93 lag under ett av SM stegen för juniorer under fjolåret.  Ett steg då vi saknade tre av våra nyckelspelare och, som vi då trodde, skulle spela mot ett övermäktigt lag.

Tack alla ni grabbar från Resten som finns därute någonstans.
Resten kommer för alltid finnas med som ett av mina bästa handbollsminnen.